Trubbel

Jag har ägnat de senaste timmarna åt att titta på den svenska valvakan. Jag har vänner på så gott som hela den politiska skalan och jag vet att många, eller förmodligen de flesta, är oerhört besvikna efter kvällens resultat, av många olika anledningar. Som till exempel över att Feministiskt initiativ inte kom in. Över att Miljöpartiet tappade i en tid då miljöfrågorna inte längre kan negligeras. Över att Alliansen förlorade.

Jag vet också att det finns många som är glada. Som välkomnar ett regeringsskifte med öppna armar och väntar på framtiden med tillförsikt. Men oavsett vilken av ovan nämnda grupper som man identifierar sig med är jag säker på att alla, inklusive mig själv, har något gemensamt. Nämligen rädsla över vad det betyder att 13% av Sveriges befolkning har valt att rösta på ett djupt främlingsfientligt parti med rötter i nazistiska, fascistiska, nationalistiska och rasistiska organisationer.

Jag har under min egna lilla valvaka från sängen i College Park ett flertal gånger hört och läst påminnelser om att 87% minsann inte röstade på SD, och att det fortfarande är en majoritet. Ja, visst det är en majoritet. En majoritet som under de senaste åren inte gjort annat än minskat. Vad är det att trösta sig med? Har vi inte lärt oss mer?

Under min skolgång läste vi om ovan nämnda ideologier och lärde oss vilken ondska de bottnar i, hur mycket de kan förstöra och förgöra, och historiskt har förstört och förgjort. Vi lärde oss detta som om det aldrig skulle hända igen. Som om vi nu visste bättre. Vi förundrades över att något sådant som förintelsen faktiskt kunde ha ägt rum, eftersom vi såg det som så fullständigt absurt.

Och ja. Det är fortfarande fullständigt absurt. Och just därför känns det totalt orimligt att trösta sig med att 87% av Sveriges befolkning år 2014 inte är rasister, när resten uppenbarligen ÄR det. Det här skulle ju inte hända igen.

Det är också därför jag nu önskar att alla vi som inte inte röstar på främlingsfientliga partier, oavsett politisk hemvist och land (för nej, det är ju tyvärr inget unikt problem för Sverige), började ta dessa grupperingar på allvar och faktiskt började göra seriösa försök för att möta problemen. Jag tror inte att tystnad, eller smutskastning för den delen, leder till någon förbättring.

Nu är det återigen upp till oss andra att mobilisera oss och visa att vi inte tänker tolerera detta. Vi måste möta argumenten med fakta, bjuda in till diskussion, sätta ord på ett mänskligare omvärldsperspektiv och övertyga motståndare. För en upprepning av historien kan vi inte kosta på oss, och det i sig borde vara skäl nog för att reagera, istället för att sitta på läktaren och titta på och hoppas att någon annan ska lösa det åt oss. Det är ett ansvar som alla som tror på demokrati, människors lika värde, mänskliga rättigheter och öppenhet bär.