I wish I had a river

Den här veckan är av ett lite stressigare slag. Jag har två ganska stora inlämningar som ska vara gjorda på måndag, samma dag som jag har ett större läxförhör… Egentligen är det ju inte så mycket, men när det finns en hel del annat som man hellre lägger tid på blir liksom tiden för studier inte första prioritet. Det tar också lite tid att vänja sig vid att läsa flera kurser parallellt, eftersom jag under mina studier i Uppsala endast har läst en kurs åt gången. Studieupplägget här är onekligen mer gymnasieaktigt, men bara jag kommer in i rutinerna ska väl det också gå bra.

Förra fredagen åkte jag och Annika, den tyska tjejen, till DC. Vi hade ingen egentlig plan, utan vi tänkte att vi skulle åka och sedan se vad vi bestämde oss för att göra. Vi steg av i downtown DC och irrade mest omkring i kvarteren bredvid Chinatown. Vi fördrev tiden genom att promenera omkring och gå in i lite butiker. Jag köpte en skjorta på Macy's (ett varuhus i stil med Stockmann, fast inte alls lika lyxigt… Typ mer som Åhléns kanske.) och kunde knappt tro mina ögon när kassörskan bara skrynklade ihop skjortan till en boll och lade den i den skrynkligaste lilla plastpåse jag någonsin sett. När Annika köpte en jacka på samma ställe gjorde de exakt likadant. Mycket dålig service, med tanke på att butiken mest säljer märkeskläder.

Runt klockan 20 kom vi tillbaka till College Park, och eftersom vi var hungriga bestämde vi oss för att äta middag på en vietnamesisk restaurang. Förutom en gång för några veckor sedan när jag åt pasta, så var besöket på den restaurangen första gången sedan jag kom till USA som jag åt något med kniv och gaffel (förutom den mat jag lagar själv förstås). Annars äter man verkligen ALLT med händerna.

På lördag åkte vi till DC igen, men den här gången hade vi siktet inställt på Georgetown. Georgetown är en mycket mysig del av DC som påminner oerhört mycket om London. Överlag tycker jag att det känns som att DC lika väl skulle kunna vara en europeisk stad. Här finns inga skyskrapor, och arkitekturen liknar mycket av det vi har i Europa, förmodligen eftersom staden till stor del grundades av européer.

Tiden fördrev vi genom att vandra omkring i Georgetown, och därifrån vidare längs Potomacfloden mot "the national mall", där vita huset, the Capitol och the Washington monument finns. Där stannade vi tills det blev mörkt, eftersom vi ville se när de tände upp alla monumenten. Och det var verkligen värt väntan, för byggnaderna såg väldigt pompösa ut när de var upplysta i mörkret.

I övrigt gjorde jag väl inte så mycket annat den helgen, utan all övrig tid lade jag på att titta på serien "Orange is the new black" som jag verkligen har fastnat för sedan jag skaffade Netflix.

Början på veckan har också gått enligt rutinerna, jag har varit i skolan, läst mina läxor och pratat bort många timmar på Skype med alla er nära och kära. Igår var jag dock återigen till DC, denna gång för att besöka en leksaksbutik, då jag har som uppgift i en av mina kurser att analysera en sådan. Också den här gången hade jag sällskap av Annika. Vi åkte till en leksaksbutik i Arlington, som visade sig vara någon typ av rikemansområde med enbart lyxiga butiker och en väldigt vit, kostymklädd, befolkning.

DC är oerhört multikulturellt och kring 50% av invånarna är mörkhyade, så också på min skola. Tyvärr är det också väldigt segregerat, och eftersom levnadskostnaderna här är väldigt höga, åtminstone för att vara USA (motsvarar våra nordiska priser), har en stor del av de mörkhyade invånarna trängts ut i förorter längre bort som, enligt vad jag hört, närmast liknar getton. Med tanke på att DC ska vara den andra mest liberalaste och tolerantaste staden i USA, näst efter San Francisco, är det mycket tråkigt att tänka att det ändå är så segregerat, och man börjar undra hur det egentligen ser ut på andra ställen...

I vilket fall, förutom att besöka leksaksbutiken åt vi cheesecake på the Cheesecake Factory, och sedan tog vi en rundtur i matbutiken Whole Foods, som mestadels säljer ekologisk, organisk och på alla andra sätt bra mat. Önskar verkligen att vi hade en sådan här i College Park… Jag köpte riktigt mörkt bröd och ost.

Idag har jag varit i skolan, ätit lunch med Annika och Rikke (den danska tjejen), hängt på Skype och varit på matbutiken med Annika och hennes rumskompis. Imorgon ska vi åka på baseballmatch till DC för att titta på DC-laget "the Nationals". Mot vilka de spelar vet jag inte. Resan ordnas av internationella kansliet, så vi kommer alltså att vara en hel del utbyteselever som åker.

Förra veckan ordnades också en mässa där skolans 800 klubbar presenterade sig. Jag gick med i "Terrapin Trail Club" som är en hajkingklubb, och i någon slags klubb som tittar på internationella filmer. Sedan innan är jag ju också med i badmintonklubben.

Detta är Georgetown. Ungefär alla byggnader i stadsdelen ser ut på det här viset.

Lördagen var en mycket varm dag, så det kändes väldigt lockande att göra som barnen - bada i fontänen.

The Potomac.

Georgetown är också mycket kända för sina "Georgetown cupcakes", och såhär lång var kön till bakverken denna dag.

Mitt i allt hittade vi också den svenska ambassaden, House of Sweden. Ambassaden har ett mycket fint läge längs the Potomac.

Och såhär ser alltså själva byggnaden ut, som Sverige delar med Island.

Det här är the National Mall, med Washingtonmonumentet i bakgrunden. Alla som har sett Forrest Gump, eller någon annan film/serie belägen i DC, har med all säkerhet också sett the national mall.

Mellan "bassängen" och Washingtonmonument finns World War II memorial. Monumentet är som en cirkel, och alla amerikanska delstater har en egen pelare.

När det blev mörkt fick Washingtonmonumentet ögon och blev till en Hattifnatt.

The Capitol.

Leksaksbutiken i Arlington.

Cheesecake på The Cheesecake Factory.

Pumpor utanför Whole Foods.

Hand on your heart

Nu har det äntligen blivit lite svalare här, och luftfuktigheten har minskat märkbart, så nu kan man också andas utomhus. Vissa klagar redan på att det är kallt, men jag tycker bara att det är härligt - för en nordbo är ju 25-27 grader knappast kallt. Tidigare var det mellan 32-35 grader dagligen och luftfuktigheten låg på kring 80%, så svalare väder var mycket välkommet.

Vad har jag haft för mig på sistone då? Tiden går så fort att jag har svårt att minnas… Men förra veckan hade de i alla fall någon slags utbytesmässa där jag representerade Uppsala universitet. Jag delade bord med killen från Lund, som såklart representerade Lunds universitet. Vi lyckades, om inte övertyga, så åtminstone få en hel del amerikaner intresserade av att komma till Sverige. Jag spred fun facts som att UU är Sveriges (Nordens?) äldsta universitet och har åtta nobelpristagare. Det gillade förstås inte Lundastudenten, eftersom de inte har lika mycket att skryta med heh, men allt sådant tilltalar ju amerikanarna, och de blev imponerade och intresserade, vilket ju var huvudsaken. Jag träffade också en tjej som hade släkt i Sverige och som själv också hade bott i Göteborg i två år för att gå på IB. Hon kunde verkligen inte tänka sig att flytta tillbaka till Sverige sa hon, men sen kom hon på att hon vill ha blonda barn, så hon trodde att hon kanske måste åka tillbaka ändå…

Förra veckan donerade en före detta elev, som dock bara studerade här i ett år, 31 miljoner dollar till universitetet, vilket ju såklart också var en stor grej på skolan. Det är tydligen den största donation som skolan någonsin mottagit, och pengarna är öronmärkta för institutionen för datavetenskap, eftersom det var vad donatorn hade läst här. I lördags var det återigen match i amerikansk fotboll, och där intervjuade de donatorn. Det är så lustigt här hur de är betydligt mer öppna och okej med vissa saker, än vad vi är hemma, samtidigt som andra saker är så hemskt privata. Exempelvis skrek de på fotbollsmatchen att donatorn är biljonär och nu har gett si och så mycket pengar till skolan, samtidigt som de filmade honom och han vinkade glatt till publiken… Men jag antar att publiciteten man får är en bidragande faktor till varför man vill göra en sådan grej.

I fredags åt jag middag med tyskan och danskan på en bar här i College Park. Vi gick dit klockan 19, och redan då var alla 21-åringar fulla som kastruller och betedde sig som att klockan var 03:30. Folk blev till och med utkastade? Vi fattade ingenting och kunde inte hålla oss för skratt, eftersom det hela kändes så himla löjligt. Jag tycker att de flesta här verkar vara så himla omogna, men jag tror att det beror på att de egentligen inte är myndiga förrän de är 21, och därför beter de sig som 18-åringar när de till slut får gå på bar, trots att de är 21.

I lördags var det alltså igen dags för fotboll, och eftersom vi inte hade något bättre för oss bestämde vi oss för att gå, det är ju trots allt gratis för skolans studenter, medan det kostar hela $40 för utomstående. Den här gången var det dock betydligt mer spännande då matchen, som de spelade mot West Virginia, var mycket jämn och avgjordes i slutsekunderna. Tyvärr var det WV som tog hem segern med några få poäng.

På kvällen åkte jag med tyskan och danskan till DC. När man går ut i DC går man tydligen oftast till U-Street, som lägligt nog bara är några metrostopp från College Park. Vi gick till någon slags bar med asiatiskt tema, och efter ett tag mötte vi upp lundastudenten, en svensk som studerar i Tyskland, två tyskar och en australiensiska på en bar/nattklubb som hette Brixton. Där stannade vi resten av kvällen, och lite innan tre tog vi sista metron tillbaka hem. Det var en mycket rolig kväll, och det kändes skönt att se lite annat folk i ens egen ålder, än alla (unga) studenter som man ser här.

I söndags kom jag mig äntligen iväg till mataffären, endast tre veckor efter ankomst... Åkte med min ena lägenhetskompis och hennes mamma. Känns mycket bra att äntligen ha lite matvaror, men jag saknar verkligen ordentligt bröd. Normalt äter jag inte så mycket bröd, men här är det lite av ett nödvändigt ont. Det dåliga är dock att det enda man har att välja mellan är vetetoast eller bagels. Det de kallar "mörkt" bröd är bara en nyans mörkare än vitt, alltså inte så mycket att hurra för.

Igår hade jag kvällslektion mellan 18 och 21 i kursen information and human rights, och efter det gick jag med den tyska tjejen på badmintonträning, vilket vi har varje tisdag och torsdag mellan 21 och 23. Det var vi och typ 40 asiater. Vi kände oss väldigt oproffsiga när vi såg hur duktiga de andra var, men vi hade kul ändå och idag har jag allt lite träningsvärk i högerarmen.

På onsdagar har jag endast en lektion, och det är i en kurs som heter "gender and migration". När jag kom in i klassrummet bad läraren mig att komma fram till henne, för hon ville prata med mig. Hon bad mig att komma och träffa henne på hennes kontor eftersom hon ville höra om hur det är i Norden, vad jag har läst tidigare och varför jag är här. 

Jag hoppas bara att hon inte kommer sprida allt vidare i klassen sen. Förra veckan började hon nämligen en lektion med att berätta att en av tjejerna i klassrummet härstammade från Burkina Faso, (familjen kom till USA när hon var 4 år…) och hon ville att tjejen skulle berätta om hur det var (?) och sedan passade hon runt en karta över Afrika där hon hade ringat in Burkina Faso. Detta eftersom läraren, som själv härstammar från Israel, tydligen inte kände till att det finns ett land som heter Burkina Faso… Det hela var mycket märkligt eftersom tjejen verkligen inte ville prata om det, varpå läraren sa "Säg något nu! Eller är du blyg?!". Så jag hoppas verkligen inte att vårt möte slutar i något liknande scenario.

I torsdags inföll ju även årsdagen för terrorattentaten den 11 september 2001. På skolan uppmärksammades det med den här "ställningen" med namnbrickor för folk som miste livet i attentaten. Om man "donerade" en konservburk kunde man få ett av halsbanden, varför man nu skulle vilja det...

Brandstationen mindes även de sina kollegor genom att flagga på halvstång. I övrigt noterade jag egentligen inget speciellt, såsom minnesceremonier eller liknande, under den dagen.

På apoteket har de dock börjat ladda för Halloween. Det här skelettet kan bli ditt för $50. Oklart var det är tänkt att man ska ha det. Kanske i garderoben?

Jag vet att ni är trötta på fotbollsbilder efter kavalkaden förra gången, men jag måste bara visa några få bilder. Det här är alltså "tailgating", något som man gör innan en fotbollsmatch. Amerikanarna riggar upp grillar på parkeringsplatsen och grillar och dricker öl innan matchen börjar. Det här är alltså bara ett av hundratals gäng. Jag såg till och med en bil, i pick-up modell, som hade en grill (färgad som Marylands flagga, såklart) fastmonterad på bilen, redo att användas när som helst. Väldigt behändigt!

Såhär ser det ut när hemmalaget springer in på planen. Motståndarna får komma in på sidan och möts av buu-rop och folk som skriker saker som "YOU SUCK!!".

Det här var lördagens halvtidsshow. En amerikansk flagga lika stor som fotbollsplanen vecklades ut av militärer, vem annars? Samtidigt sjöngs såklart den amerikanska nationalsången, med handen på bröstet, och folk skanderade "USA! USA!".

Slutligen, en mycket suddig bild från lördagens utekväll i DC.

Trubbel

Jag har ägnat de senaste timmarna åt att titta på den svenska valvakan. Jag har vänner på så gott som hela den politiska skalan och jag vet att många, eller förmodligen de flesta, är oerhört besvikna efter kvällens resultat, av många olika anledningar. Som till exempel över att Feministiskt initiativ inte kom in. Över att Miljöpartiet tappade i en tid då miljöfrågorna inte längre kan negligeras. Över att Alliansen förlorade.

Jag vet också att det finns många som är glada. Som välkomnar ett regeringsskifte med öppna armar och väntar på framtiden med tillförsikt. Men oavsett vilken av ovan nämnda grupper som man identifierar sig med är jag säker på att alla, inklusive mig själv, har något gemensamt. Nämligen rädsla över vad det betyder att 13% av Sveriges befolkning har valt att rösta på ett djupt främlingsfientligt parti med rötter i nazistiska, fascistiska, nationalistiska och rasistiska organisationer.

Jag har under min egna lilla valvaka från sängen i College Park ett flertal gånger hört och läst påminnelser om att 87% minsann inte röstade på SD, och att det fortfarande är en majoritet. Ja, visst det är en majoritet. En majoritet som under de senaste åren inte gjort annat än minskat. Vad är det att trösta sig med? Har vi inte lärt oss mer?

Under min skolgång läste vi om ovan nämnda ideologier och lärde oss vilken ondska de bottnar i, hur mycket de kan förstöra och förgöra, och historiskt har förstört och förgjort. Vi lärde oss detta som om det aldrig skulle hända igen. Som om vi nu visste bättre. Vi förundrades över att något sådant som förintelsen faktiskt kunde ha ägt rum, eftersom vi såg det som så fullständigt absurt.

Och ja. Det är fortfarande fullständigt absurt. Och just därför känns det totalt orimligt att trösta sig med att 87% av Sveriges befolkning år 2014 inte är rasister, när resten uppenbarligen ÄR det. Det här skulle ju inte hända igen.

Det är också därför jag nu önskar att alla vi som inte inte röstar på främlingsfientliga partier, oavsett politisk hemvist och land (för nej, det är ju tyvärr inget unikt problem för Sverige), började ta dessa grupperingar på allvar och faktiskt började göra seriösa försök för att möta problemen. Jag tror inte att tystnad, eller smutskastning för den delen, leder till någon förbättring.

Nu är det återigen upp till oss andra att mobilisera oss och visa att vi inte tänker tolerera detta. Vi måste möta argumenten med fakta, bjuda in till diskussion, sätta ord på ett mänskligare omvärldsperspektiv och övertyga motståndare. För en upprepning av historien kan vi inte kosta på oss, och det i sig borde vara skäl nog för att reagera, istället för att sitta på läktaren och titta på och hoppas att någon annan ska lösa det åt oss. Det är ett ansvar som alla som tror på demokrati, människors lika värde, mänskliga rättigheter och öppenhet bär.

I see you walking down Cedar Lane, slow in the sunshine, fast in the rain

Min andra vecka har passerat och det känns både som att jag har varit här superlänge och superkort. I onsdags gick jag och den tyska tjejen med i skolans badmintonklubb. På torsdagen åkte vi till Prince George's plaza (ett shoppingcenter en metrostation bort) för att fixa ett par träningsskor åt henne, eftersom vi på kvällen skulle ha vår första badmintonträning. Trodde vi. Det visade sig sedan att träningarna inte börjar förrän inkommande vecka, så vi fick nöja oss med att träna på gymmet den kvällen.

Att gå på gym här är en intressant upplevelse. De flesta sitter på träningscyklar eller cross-trainers samtidigt som de läser sina läxor, eller tittar på en av alla tusen tv-skärmar. Jag blev verkligen förvånad över hur sportiga de flesta verkar vara här, och jag tycker inte heller att jag sett så många överviktiga som jag kanske trodde att jag skulle göra. Det känns som att det anses normalare att träna än att inte göra det. Jag tänker dock att det är en stor klassindikator, eftersom de flesta som studerar här kommer från välbärgade familjer och därför också har råd att ta hand om sig själva. Allt som är nyttigt är nämligen mycket dyrare än allt onyttigt.

I fredags gick jag på grad student kickoff, alltså kickoff för masterstudenter, med en dansk tjej som gör sin praktik här på universitetet. Vi gick på speed friend dating med en massa asiater och sedan blev vi bjudna på mat; hamburgare såklart! Men det var faktiskt förvånansvärt fräscht, de hade till och med sallad, egengjord potatissallad, grovt bröd till hamburgarna och färska grönsaker. Grönsaker är det inte varje dag man ser längre, så det kändes ändå okej.

Efter kickoffen gick vi till den irländska baren i mitt hus, där vi skulle möta upp den tyska tjejen, men eftersom vi skulle behöva vänta en timma på bord skippade vi det. Istället gick vi och köpte öl på ett superskumt ställe (mycket viktigt att dölja ölen med den bruna papperspåsen), och sedan gick vi upp till mig och tillbringade kvällen här.

Under natten hade obehöriga fest i korridoren utanför lägenheten, och eftersom de rökte på gick också brandalarmet igång nu som då. Mina flatmates kan, trots att de är rätt små och unga, tydligen också vara rätt eldiga, så de öppnade dörren och svor åt festprissarna, och sedan ringde de till hyresvärden som efter ett tag kom och körde iväg dem.

Igår åkte jag med tyskan och en japanska till Tyson's corner, ett nybyggt och enormt shoppingcenter i DC. Japanskan försvann fort iväg på egna äventyr, men jag och tyskan vandrade omkring tillsammans. Jag var på jakt efter ett par sandaler, men hittade inga. Kom istället hem med en blus, en stickad tröja och nya ipodhörlurar. Vi åt också helt sjukt goda, varma och stora "kanelsnurror" med glasyr. Som våra kanelbullar fast ungefär tio gånger så onyttiga.

Eftersom de håller på och bygger någonting med metrospåren var endast ett spår i bruk när vi skulle åka hem, så resan tog hela två och en halv timme. När vi kom tillbaka till College Park åskade det och regnet sköljde ner. "OH MY GOD!! WHERE HAVE YOU BEEN?!?!" skrek mina flatmates när jag kom in genom dörren och såg ut som en dränkt katt efter att ha sprungit i regnet. Ständigt detta drama och skrikande alltså, amerikaner kan inte prata normalt, utan allt ska skrikas ut.

På kvällen hade en av de andra utbyteseleverna en fest hemma hos sig. Vägen dit var ganska läskigt, åtminstone i mörkret, och vi såg till och med några rådjur. Tjejen som hade festen bor i ett riktigt hus, som har julbelysningen igång året runt, tillsammans med fem andra personer. En av hennes lägenhetskompisar berättade att hon jobbar som frilansjournalist och konsult i DC, och när hon fick veta att jag kommer från Finland men studerar i Sverige var hon väldigt angelägen om att få veta exakt var i Finland och Sverige. Eftersom folk här inte ens vet att Skandinavien är en region och inte ett enda land, blev jag lite förvånad över att hon var så intresserad. Det visade sig sedan att hon är expert på Finlands, Sveriges och Amerikas försvarssamarbete och att hon just nu håller på med en stor artikel om Finland. Hon verkade otroligt insatt och sa flera gånger att hon tycker att finländare är väldigt smarta människor(?). Hur som helst så var det otroligt intressant och spännande att prata med henne. Vi kom överens om att vi skulle träffas igen, eftersom jag skulle kunna hjälpa henne med olika saker, som till exempel att översätta saker från finska och svenska osv.

Efter ett tag dog festen ut och vi gick iväg till fraternity row för att gå på ett frat party, alltså en fest som ordnas av killar som är med i "herrklubbar" (= fraternities, tjejer har sororities). Dessa klubbar äger en massa hus i ett bostadsområde, så överallt pågick fester och överallt gick studenter omkring och letade efter "den bästa festen". Detta är tydligen det vanligaste sättet att festa på, eftersom amerikaner inte får dricka innan de är 21 och därför inte kan gå ut. Därför är det också väldigt vanligt att poliser stormar dessa fester och kör iväg folk. För att göra skadan så liten som möjligt, ifall polisen skulle komma, har alla fester någon som sitter på vakt utanför huset. Om polisen kommer knackar vakten en speciell kod på dörren.

Vi gick in på två fester, men båda var otroligt sunkiga, så vi gick därifrån ganska kvickt. Det var ändå ganska roligt att se, och absolut inte vad man är van med från hemma. Jag klädde mig som jag normalt skulle klä mig hemma, och jag kände mig som en gammal mormor. Alla dessa människor som på dagen går omkring i t-shirt och små träningsshorts klär sig i ännu mindre kläder när de går på fest…

Idag har jag inte gjort så mycket. Har mest hängt på Skype, och sedan åt jag middag med tyskan och danskan på ett ställe som heter Jason's deli. Imorgon har jag två lektioner; crisis communication och gender and migration. Jag har bytt en massa kurser, så jag har inte hunnit gå på någon lektion i dessa kurser än, så det ska bli spännande att se.

Something on your mind

Några saker:

- I lördags åkte vi till D.C. Jag och en tysk tjej gick på vår egna lilla rundtur och hann bl.a. se vita huset, the Capitol och Washington monument. Vi stannade bara cirka två timmar eftersom vi ville hinna tillbaka till College Park och skollagets första match i amerikansk fotboll. Eftersom det bara tar ca 20 minuter med metron in till huvudstaden räknar jag med många fler besök.

- Amerikanare stannar bara på halva matchen när de går på amerikansk fotboll. Det är förvisso obegripligt hur något som spelas 4 x 15 minuter (= 60 min) kan ta hela fyra timmar, men vill man inte heja fram sitt lag ända till slutet? I år har UMD (University of Maryland) dessutom tagit sig in i ligan "big 10", som, om jag förstått det rätt, består av de tio största/bästa universiteten i östra mellersta USA och östkusten. Att gå på en fotbollsmatch är för övrigt ett riktigt jäkla spektakel. Eld och fyrverkerier, orkestrar, cheerleaders (kvinnliga och manliga), dansare, maskotar och gud vet vad trixar omkring på planen mest hela tiden.

- Sen var det det här med maten igen. På skolan finns McDonald's, Taco Bell, Subway och en massa andra amerikanska snabbmatskedjor. Bredvid mig där jag bor finns McDonald's, Bobby's Burger Palace, Burger King, Taco Bell och Pizza hut, men inte en endaste matbutik. I den här staden finns det tydligen bara två sådana, varav båda är så långt ute att man måste ha bil för att ta sig dit. Idag köpte jag tvättmedel, toapapper, pasta och yoghurt på APOTEKET. Tacka vet jag i alla fall Maryland Food Collective som gör all sin mat själv och endast serverar vegetariskt och veganskt. Att lokalen sedan är gömd längst ner i en mörk källare som snarare ser ut som ett garage än ett mathak är en annan femma.

- Det här samhället lämpar sig väl för kortväxta eftersom alla handtag, toaletter, duschar och handfat är extremt låga. Många av mina långväxta familjemedlemmar skulle alltså inte kunna stå upprätta i deras duschar. Jag tycker också att det är konstigt att jag inte en endaste gång har sett en automatisk dörr här i land of lazy, utan alla dörrar har (låga) handtag och en slags "balk" som man ska pressa på för att komma ut.

- Idag började skolan och det liknar inte på något sätt det jag är van vid. Det är väldigt mycket "hålla handen och guida", kan inte ens komma ihåg att det skulle varit på den där nivån på gymnasiet. Men å andra sidan tycker jag att det verkar som att de tar hänsyn till att alla lär sig på olika sätt (åtminstone säger lärarna det hela tiden), vilket man inte kan påstå att de gör vid mitt hemuniversitet. Men jag har under dagen ändå hunnit sakna Uppis och bekvämligheten som finns i att känna till det mesta från förr och ha sina vänner, som man känner sig trygg med, nära!

- Det är så sjuuukt varmt här! Att gå utanför dörren är verkligen som att gå in i ett växthus! Luftfuktigheten är så himla hög att man går omkring och är kladdig på hela kroppen jämt. Om man måste gå så mycket som ens en meter utomhus rinner svetten… Klimatet är verkligen helt annorlunda. Jämfört med vad jag känner till sedan tidigare skulle jag säga att det liknar sydeuropeiskt klimat. Det känns konstigt att det låter tropiskt ute med en massa syrsor och vad det nu är, men det finns inga tropiska växter? Jag brukar inte längta efter hösten, men efter Finlands historiskt längsta värmebölja och den här hettan känns svalare väder otroligt tilltalande.

- Alla här klär sig i små träningsshorts, flipflops och t-shirt med skolans tryck. Jag tänker att det beror på värmen, men källor säger att utstyrseln byts mot collegebyxor och collegetröja när det väl blir lite svalare. Begreppet "stil" verkar de alltså inte känna till. Mina trendkänsliga skandinaviska utbytesvänner är oerhört förbryllade på den här punkten.

Nedan följer en liten paras sekoitus av olika bilder:

Hej Obama!

The Washington monument. Jag är förvånad över att jag ens fick med något motiv på dessa bilder, eftersom det var helt omöjligt att se vad och hur man fotade, p.g.a. konstigt ljus utomhus. Trots det tjocka molntäcket lyckades jag under denna dag ändå få en solglasögonsbränna som gjort att min näsa de senaste två dagarna har sett helt ohälsosamt hudcancrig ut.

En ringlek av amerikanska flaggor.

Thomas Jefferson memorial.

The Capitol.

Fortune cookie ljuger aldrig!

Den svenska flaggan vajade tryggt mellan den amerikanska flaggan och staten Marylands flagga utanför Ikea.

En kväll övade the marching band i närheten av mitt hem. Lägg märke till ledaren som står högst upp i lyftkranen och skriker ut order med en megafon...

Mitt rum, så som det såg ut när jag flyttade in.

En av skolans utomhuspooler.

Cheerleaders.

Orkestern står i M(maryland)-formation.

Linnéa: ditt universitet var också representerat!

I hörnet står vår maskot, Testudo, en terrapinsköldpadda. Skolans slogan är skrattframkallande "Fear the turtle", eftersom en terrapin är en elak sköldpadda som är typisk för Maryland. Studenter vid UMD kallas därför "terps".

Det syns inte på bilderna, men ovanför sektionen som jag satt på fanns ännu två lika stora läktare, så vår fotbollsstadion är helt hysteriskt stor.

Matchen, som UMD spelade mot James Madison University, vann hemmalaget med typ 54-7.