Miami

Folk har frågat efter bilder från Miami, så jag lägger upp första etappen av dem också, när jag ändå är igång.

Söndagen den 15:e mars flög Tony, Sandra och jag ner till Miami. Vi kom förstås på olika plan, jag från Baltimore och de från Stockholm. Att mötas upp på flygfältet gick hur smärtfritt som helst. Jag hann bara landa och plocka upp väskan när jag hörde svenskar och tänkte att deras plan också måste ha landat. Behövde endast vänta i cirka fem minuter innan de kom ut i ankomsthallen och vi var återförenade. :) Vi hade hyrt en bil för hela vår vistelse i Florida, och den plockade vi också upp på flygfältet. Dessa bilder är från vår bilfärd från flygfältet i Fort Lauderdale till Miami Beach. Tony klarade körningen galant, som vanligt, trots att klockan för dem var kring fyra på natten och de var trötta från allt resande.

Under vår första dag i Miami Beach strosade vi mest runt, satt på stranden, åt glass och njöt av att känna solen värma den bleka vinterpälsen.

Suddig bild, men Miami är känt för sin art deco arkitektur, och många byggnader gick alltså i den här stilen.

Sååå härligt att se palmer igen!

Ocean Drive är nog den gata som de flesta tänker på när de tänker på Miami. Det är alltså, surprise surprise, gatan som går längs stranden.

Man fattar rätt fort att Miami är ett speciellt ställe, på många sätt. Här är en massa grabbar som visar upp sig.

Trots att Miami var varmt, så var det aldrig obehagligt varmt. Man behövde inte gå runt och svettas och vara kladdig, något som jag verkligen uppskattade.

Tony och en spännande man.

Små flygplan åkte omkring och gjorde reklam för ett som annat när man låg på stranden.

Typiskt badvaktstorn på South Beach.

Den här kvällen åt vi på en mexikansk restaurang som hette "Oh Mexico", hehe.

Den dyraste, och äckligaste, Margaritan jag någonsin druckit.

Tony väntar spänt på sin mat.

Och jag skålar med min äckliga drink. :-)

Sandra och jag.

Miami Beach ska, enligt en snabb googling, vara cirka 13 km lång, och av det utgör South Beach cirka 3 km. Så även om det var mycket folk överallt behövde man aldrig trängas på stranden.

South Beach är nog den finaste strand jag någonsin varit på. Så mjuk sand, klarblått vatten och helt stenfri botten. Trots att Miami är ganska starkt förknippat med festande var stränderna otroligt rena, kan inte ens minnas att jag skulle ha sett en enda fimp i sanden.

Bra bild, Tony. Men vafö je du tenn? :)

Espanola Way är den huvudsakliga restauranggatan i South Beach.

Två favoriter!

Resten av bilderna från Florida kommer i ett annat inlägg.

All I want is a second or two, and all we got are seconds to lose

Okej, "så fort som möjligt" är tydligen tio dagar. Fast det är i och för sig snabbare än två månader, som det hann gå mellan uppdateringarna innan det, och under den tiden hette det också hela tiden "så fort som möjligt" i mitt huvud. Oh well, bättre sent än aldrig, som det så uttjatat och aningen betydelselöst heter.

Anledningen till att det har tagit tio dagar att så fort som möjligt ladda upp bilder har, helt ärligt, varit för att jag har haft otroligt mycket att göra. Och inte otroligt mycket som i "otroligt mycket jätteroliga saker", utan otroligt mycket i betydelsen otroligt mycket tråkiga saker. Skolan har tagit upp det mesta av min tid den här veckan. Med fem och en halv vecka kvar av terminen börjar det köra ihop sig. Och för en som lagt ner alltför lite tid på skolan tidigare under terminen blir det automatiskt lite extrastressigt. Men det är väl tur att man börjar bli gammal i gemet (avslutar faktiskt snart mitt femte(!!!) år på universitetet…) och har hanterat sådant förr. 

Det har alltså varit inlämningsuppgifter, tentor och ansökningar som upptagit det mesta av min tid. Förutom det har det väl ändå hänt en del andra grejer också, när jag tänker efter. I tisdags blev till exempel plötsligt hela DC (japp, även Vita Huset) utan ström då någon slags viktig grej någonstans i Maryland exploderade(?). Jag satt i biblioteket och donade med mitt när alla lampor slocknade, alla dörrar slog igen av sig själva och alarmen började tjuta. Ganska läskigt var det faktiskt. Kort därefter gick generatorerna igång och några små lampor började lysa. Med tanke på att USA har en historia av att läskiga saker händer på universitetscampus, och UMD faktiskt har haft några bombhot under tidigare år, samt att man märkte att detta inte var något normalt falskt brandalarm (händer nu som då), så såg man på de andra studenterna i biblioteket att något var fel på riktigt den här gången. Tjejen som satt bredvid mig stirrade på mig med panikslagna ögon och frågade upprört "WHAT IS HAPPENING?!?" på ett sätt som lät som att jag verkligen borde ha vetat vad som försiggick. Jag kände mig riktigt dålig för att jag inte hade något annat svar än att jag inte visste. 

Som tur var, så var det ju inget annat än ett strömavbrott den här gången, men innan det var fixat så hann de stänga skolan och alla fick gå hem. Jag blev dock extraglad då det betydde att deadlinen för min inlämningsuppgift sköts upp med 24 timmar, timmar som jag verkligen behövde. Annars har väl vädret också varit något av veckans snackis. I måndags och tisdags var det superfint och shortsen fick till och med lufta sig. I onsdags och torsdags var det dock andra vindar när graderna inte ens översteg tio och man frös trots att man hade fyra lager kläder på sig. Igår och idag har det varit bra temperaturer, inte för varmt och inte för kallt, så jag antar att det tar sig. Det är dock typiskt för Maryland att ha otroligt skiftande väder, har jag lärt mig.

Igår var jag också till den finska ambassaden i DC för att förhandsrösta i riksdagsvalet. Jag tycker att det är så otroligt fantastiskt att man kan rösta i sitt lands val i stort sett oavsett var i världen man befinner sig. Demokrati är coolt kan man väl lite nördigt konstatera. För en statsvetare är det väl också lite kul att kunna säga att man har röstat på ambassaden i USA:s huvudstad, hehe. Efter att jag hade röstat gick Malin och jag (annan utbyteselev från Uppsala) och kollade på böcker i min favoritbokaffär i Dupont Circle, och därefter styrde vi till the national mall för att titta på körsbärsblomningen. Otroligt fint var det i solnedgången. När blommorna var beskådade promenixade vi in till downtown, där vi åt pizzor som såg godare ut än vad dom smakade, och sen åkte vi hem. Var väl hemma kring 22:30, så det blev en rätt tidig kväll. 

Idag var jag uppe med tuppen, åtminstone nästan, och gjorde mig i ordning för att åka in till DC. Det var nämligen dags för någon slags körsbärsblomningsparad som vi hade hört mycket gott om. Det var dock något av ett fiasko, skulle jag vilja påstå. Sämsta paraden jag har sett, bara tråkig och inget annat. Vi var ett gäng på åtta personer och vi drev väl mest bara runt. Jag trodde att det skulle vara en massa drag och hålligång i hela stan, men det var det verkligen inte, trots att det var fullsmockat med folk. Så det var kanske lite av en besvikelse. Kom hem någon gång innan åtta och det kändes väl ändå okej efter en heldag ute i solen. Hade till och med lyckats bränna mig i ansiktet och på halsen…

Morgondagen blir väl inte heller superspännande då jag måste lägga all min tid på att skriva ännu en uppsats… Nästa vecka ska jag dock gå på någon gratiskonsert på mallen i DC, No Doubt, Usher och några till ska spela. På lördag får jag återigen besök. Miika återvänder till DC för att gå på läkarkonferens, och det ser vi såklart fram emot!

Det här är Finlands ambassad i DC. Kanske inte den vackraste av dem alla, men den väl den miljövänligaste. Därför har den också fått "Platinum-utmärkelse", och jag tror (vågar dock inte svära på det) att den är helt självförsörjande vad det gäller energi.

Efter att jag hade röstat promenixade vi längs embassy row tillbaka in till stan.

Vid den turkiska ambassaden, tror jag att det var, blommade magnoliorna.

När vi kom till mallen började solen tacka för den här dagen.

Det var så otroligt fint nere vid the Tidal Basin, skönt också när det inte var så packat med folk.

Det här är Jefferson Memorial.

Älskar dessa färger.

Det var otroligt hur himlens färger ändrade sig medan solen gick ned. Alla bilder är helt oredigerade, ifall någon undrade.

En suddig bild på Malin.

Körsbärsblomsselfie. Det händer nästan alltid att folk kommer fram och frågar om jag vill att de ska ta kort på mig, om jag står och tar en selfie med min riktiga kamera. Så också när jag tog denna bild. (Nu är det dock inte ofta som jag står och tar selfies på det här sättet, för att förtydliga.) Förstår inte varför man inte skulle kunna ta en selfie med den? Så gjorde vi i alla fall när digitalkamerorna kom för typ 12 år sedan hehe.

Den sämsta parad jag någonsin sett. :-)

Till sist en bild på Martin Luther King. Passar extra bra eftersom jag läser en hel del om honom just nu i skolan.

Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka?

Okej, ja nu har det varit tyst här lite väl länge. Någon egentlig orsak finns väl inte, förutom att tiden har rusat på så ofantligt snabbt att jag inte riktigt hunnit med i svängarna. Sedan senast har det hunnit vara vinter, skolan har varit stängd i tre dagar på grund av "snöstorm" (men det är redan längesedan), jag har haft tentor och så har vi druckit en hel del tvådollarsöl med utbyteseleverna. För två veckor sedan (hjälp, tiden går verkligen superfort) hade jag springbreak och fick besök av Tony och Sandra. Vi möttes i Miami, åkte vidare till D.C. och till slut New York. I söndags återvände de till Sverige. Efter att de åkte kom våren, grönskan och värmen. Nu är det bara sju veckor kvar av terminen och tio tills jag är hemma igen. 

När jag åkte tänkte jag att tio månader är en jättelång tid, men samtidigt hade jag på känn att det skulle gå fort. Och nu är det snart bara slutet kvar, och det känns väl lite blandat. Jag är ganska trött på skolan, tycker fortfarande, eller kanske till och med mer än tidigare, att den är superfjantig, men samtidigt känns det lite vemodigt att tänka att man snart ska lämna allt det här.

Nu ska jag gå på lektion, men jag ska så fort som möjligt försöka ladda upp lite bilder från allt som har hänt på sistone.

Om USA

Snart har jag befunnit mig här i ett halvår. Det mesta rullar på bra, och även om jag upplever något nytt så gott som dagligen börjar allt kännas naturligare. USA är på många sätt ett otroligt konstigt och fascinerande land. Det är så spännande hur man kan ha byggt upp en nationsidentitet kring värden som frihet och öppenhet, "the land of the free, the home of the brave". Det är verkligen tydligt att de som bor i det här landet älskar sin nation till döds, på ett helt ohämmat sätt som jag inte tycker förekommer i Europa. Jag kan inte låta bli att tänka att det har att göra med historien. Det var ju ändå löften om frihet och möjligheter att lyckas som gjorde, och fortfarande gör, att folk väljer att emigrera till det här stora landet i väst. Här har man inte en tusentals år lång historia som kantas av kungar och krig på samma sätt som vi har. Och det är fascinerande, men ibland känns det som att amerikanarna, trots att de är så stolta över sitt land, har något av ett mindrevärdeskomplex gentemot Europa när det kommer till historia.

Att det är en ung nation ser man också tydligt i stadsbilden och samhällsplaneringen. Ett enkelt exempel är arkitekturen. Här är inte städerna uppbyggda kring ett torg som kantas av pampiga, gamla och vackra byggnader. Istället ligger fokus på att allt ska vara tillgängligt med bil. Vägarna är stora och flerfiliga, bilarna är som monster och kollektivtrafik är inte första prioritet, jämfört med europeiska städer där ett väl utvecklat och fungerande transportsytem är en nödvändighet då städerna i begynnelsen inte byggdes med biltrafik i åtanke. Frånvaron av historiska och pampiga byggnader, likt dem som hittas i de flesta europeiska städer, har man ofta försökt dölja genom att bygga nya byggnader som ser gamla ut. Campuset på University of Maryland är ett praktexempel på detta.

Att flyga från kust till kust tar ungefär sex timmar. Direktflyg från Helsingfors till New York tar åtta och en halv timme. Det här landet är ogreppbart stort, och just därför är det också extremt fascinerande hur de har lyckats framkalla och upprätthålla en sådan stark gemensamhetsskänsla och patriotism. Ibland tänker jag att det här landet är som byggnaderna på campus - vackra på utsidan, men inte speciellt imponerande på insidan. För även om det här landet är duktigt på att lova mycket finns det ju såklart helt sjukt stora problem här också. Politiken som förs är exempelvis tusen gånger smutsigare än den vi är vana vid hemma. Jämställdhet är en icke-fråga och rasism tror man sig redan ha utrotat. Det är inte problematiskt att folk sover med vapen under kudden, och skattning är stöld. Något socialt skyddsnät har man inte heller, vilket gör att man på en dag kan förlora allt man har och någonsin har ägt. Ändå älskar invånarna det här landet mer än något annat. Kanske är det som en av utbyteseleverna sa, att det enda som håller ihop det här landet är just den enorma kärleken till detta land, landet USA, för någon slags kollektiv kärlek invånarna emellan är då svår att upptäcka.

Empire State of Mind

Här kommer resten av New York-bilderna från mamma och Miikas visit.

På måndagen regnade det och var grått, men är man i New York har man ingen tid att förlora, så vi åkte med metron till Brooklyn, promenerade runt lite och sedan styrde vi mot Brooklyn Bridge och Manhattan igen.

Vi var så gott som ensamma på bron.

Efter vår långa promenad i regnet (och två pauser på Starbucks) åkte vi till Katz's Delicatessen i East Village för att äta lunch. Miika hade nämligen läst att de skulle ha New Yorks bästa pastramismörgås.

Stället är också en New York-klassiker, och inredningen verkade autentisk.

I USA får man nästan alltid saltgurksstavar, oavsett vad man beställer...

Miika tar den första tuggan av sin pastramismörgås. Köttet var verkligen oerhört mört och gott!

Resten av dagen glömde jag att ta bilder. Vi hade tänkt gå på någon slags Janis Joplin show, men när vi kom till biljettluckan såg vi att de hade biljetter till Fantomen på operan till halva priset, så istället gick vi på en andra Broadwaymusikal, som också den var fenomenalt bra.

På tisdagen sken solen, så vi bestämde oss för att åka upp i Rockefeller Center. Januari var en riktigt bra tidpunkt att åka till New York. Köerna till turistattraktionerna var så gott som obefintliga (åtminstone jämfört med när jag var där i oktober), och priserna på hotellen var lägre. Det enda negativa är väl att det kan vara helt sjuuukt kallt och oberäkneligt väder.

Två väldigt bra personer.

Fina mamma och Central Park.

Dessa två bilder togs direkt efter varandra. Här posar vi glatt...

… tills vi hör folk prata finlandssvenska och genast måste kolla vad det är frågan om. :)

När vi hade tagit oss ner från Rockefeller masade vi iväg till Central Park.

Som var vackert även utan grönska.

Något var tydligen superkul. :)

Donald Trump är snäll och ordnar med skridskobana i Central Park...

Genom parken går också bilvägar.

God Bless America osv...

Sen var den dagen slut och vi hoppade på bussen till the Nation's Capital.