Om USA

Snart har jag befunnit mig här i ett halvår. Det mesta rullar på bra, och även om jag upplever något nytt så gott som dagligen börjar allt kännas naturligare. USA är på många sätt ett otroligt konstigt och fascinerande land. Det är så spännande hur man kan ha byggt upp en nationsidentitet kring värden som frihet och öppenhet, "the land of the free, the home of the brave". Det är verkligen tydligt att de som bor i det här landet älskar sin nation till döds, på ett helt ohämmat sätt som jag inte tycker förekommer i Europa. Jag kan inte låta bli att tänka att det har att göra med historien. Det var ju ändå löften om frihet och möjligheter att lyckas som gjorde, och fortfarande gör, att folk väljer att emigrera till det här stora landet i väst. Här har man inte en tusentals år lång historia som kantas av kungar och krig på samma sätt som vi har. Och det är fascinerande, men ibland känns det som att amerikanarna, trots att de är så stolta över sitt land, har något av ett mindrevärdeskomplex gentemot Europa när det kommer till historia.

Att det är en ung nation ser man också tydligt i stadsbilden och samhällsplaneringen. Ett enkelt exempel är arkitekturen. Här är inte städerna uppbyggda kring ett torg som kantas av pampiga, gamla och vackra byggnader. Istället ligger fokus på att allt ska vara tillgängligt med bil. Vägarna är stora och flerfiliga, bilarna är som monster och kollektivtrafik är inte första prioritet, jämfört med europeiska städer där ett väl utvecklat och fungerande transportsytem är en nödvändighet då städerna i begynnelsen inte byggdes med biltrafik i åtanke. Frånvaron av historiska och pampiga byggnader, likt dem som hittas i de flesta europeiska städer, har man ofta försökt dölja genom att bygga nya byggnader som ser gamla ut. Campuset på University of Maryland är ett praktexempel på detta.

Att flyga från kust till kust tar ungefär sex timmar. Direktflyg från Helsingfors till New York tar åtta och en halv timme. Det här landet är ogreppbart stort, och just därför är det också extremt fascinerande hur de har lyckats framkalla och upprätthålla en sådan stark gemensamhetsskänsla och patriotism. Ibland tänker jag att det här landet är som byggnaderna på campus - vackra på utsidan, men inte speciellt imponerande på insidan. För även om det här landet är duktigt på att lova mycket finns det ju såklart helt sjukt stora problem här också. Politiken som förs är exempelvis tusen gånger smutsigare än den vi är vana vid hemma. Jämställdhet är en icke-fråga och rasism tror man sig redan ha utrotat. Det är inte problematiskt att folk sover med vapen under kudden, och skattning är stöld. Något socialt skyddsnät har man inte heller, vilket gör att man på en dag kan förlora allt man har och någonsin har ägt. Ändå älskar invånarna det här landet mer än något annat. Kanske är det som en av utbyteseleverna sa, att det enda som håller ihop det här landet är just den enorma kärleken till detta land, landet USA, för någon slags kollektiv kärlek invånarna emellan är då svår att upptäcka.

Empire State of Mind

Här kommer resten av New York-bilderna från mamma och Miikas visit.

På måndagen regnade det och var grått, men är man i New York har man ingen tid att förlora, så vi åkte med metron till Brooklyn, promenerade runt lite och sedan styrde vi mot Brooklyn Bridge och Manhattan igen.

Vi var så gott som ensamma på bron.

Efter vår långa promenad i regnet (och två pauser på Starbucks) åkte vi till Katz's Delicatessen i East Village för att äta lunch. Miika hade nämligen läst att de skulle ha New Yorks bästa pastramismörgås.

Stället är också en New York-klassiker, och inredningen verkade autentisk.

I USA får man nästan alltid saltgurksstavar, oavsett vad man beställer...

Miika tar den första tuggan av sin pastramismörgås. Köttet var verkligen oerhört mört och gott!

Resten av dagen glömde jag att ta bilder. Vi hade tänkt gå på någon slags Janis Joplin show, men när vi kom till biljettluckan såg vi att de hade biljetter till Fantomen på operan till halva priset, så istället gick vi på en andra Broadwaymusikal, som också den var fenomenalt bra.

På tisdagen sken solen, så vi bestämde oss för att åka upp i Rockefeller Center. Januari var en riktigt bra tidpunkt att åka till New York. Köerna till turistattraktionerna var så gott som obefintliga (åtminstone jämfört med när jag var där i oktober), och priserna på hotellen var lägre. Det enda negativa är väl att det kan vara helt sjuuukt kallt och oberäkneligt väder.

Två väldigt bra personer.

Fina mamma och Central Park.

Dessa två bilder togs direkt efter varandra. Här posar vi glatt...

… tills vi hör folk prata finlandssvenska och genast måste kolla vad det är frågan om. :)

När vi hade tagit oss ner från Rockefeller masade vi iväg till Central Park.

Som var vackert även utan grönska.

Något var tydligen superkul. :)

Donald Trump är snäll och ordnar med skridskobana i Central Park...

Genom parken går också bilvägar.

God Bless America osv...

Sen var den dagen slut och vi hoppade på bussen till the Nation's Capital.

If I can make it there, I can make it anywhere

Igår var det Super Bowl Sunday, alltså finalen i den högsta ligan i amerikansk fotboll. Matchen spelades mellan Seattle Seahawks och New England Patriots. Östkusten mot västkusten med andra ord.  Vinsten gick till slut till Patriots som, enligt vad jag hörde, så gott som alltid vinner Super Bowl. En av de holländska utbyteseleverna ordnade ett Super Bowl "party", så vi var nog närmare 50 personer i ett litet vardagsrum. Man kunde inte direkt koncentrera sig på spelet, men det gjorde inte så mycket, åtminstone inte för mig som ändå inte är speciellt intresserad.

Förra veckan hände det en hel del annat också, men eftersom jag ligger efter ganska så rejält med det här skrivandet tänkte jag att jag ska börja med att skriva om när mamma och Miika var här och hälsade på. Blir nog smidigast att ta det i bildform.

Lördagen den 17 januari landade mamma och Miika i New York. Vi möttes på Penn Station och traskade iväg till hotellet. Resten av kvällen tog vi det nog ganska lugnt, kollade in kvarteret där vi bodde och åt mexikanskt på "Chipotle". På söndagen bestämde vi oss för att åka ut till Frihetsgudinnan och Ellis Island, något som visade sig vara ett väldigt bra beslut. Biljetterna kostade $15 (tror jag), och för den pengen fick man åka färja till Liberty Island (där Frihetsgudinnan står), gå upp i Frihetsgudinnan, åka färja till Ellis Island samt gå in på muséet där.

Ellis Island.

Miika och jag på Liberty Island med Manhattan i bakgrunden.

Kära mamma och gudinnan i egen hög person.

Själva ön som statyn står på är egentligen inte speciellt stor, och där finns i princip inget annat än statyn.

Inne i statyn fanns ett litet museum över dess tillkomst, och vi lärde oss bland annat att gudinnans ansikte är Bartholdis (skulptörens) mammas.

Manhattan sett från Frihetsgudinnan.

Manhattan och Brooklyn.

Vad man såg om man tittade söderut.

Man kan verkligen förstå att det måste ha varit mäktigt för alla emigranter att se den här statyn efter en båttur på flera månader.

Efter turen på Liberty Island hoppade vi som sagt på båten till Ellis Island.

Det var alltså här som alla emigranter tog sina första steg i frihetens land samt fick sina papper stämplade. Mamma berättade också mycket om våra egna släktingar som emigrerade till USA och Kanada, och även de ska ha stigit iland här.

Efter Hurricane Sandy, som drabbade New York år 2012, var Ellis Island länge stängt p.g.a. omfattande förstörelse, men har nu alltså öppnat igen. Muséet i sig var ganska intressant, men man hade kanske hoppats på mer ändå.

På kvällen gick vi och såg Lejonkungen på Broadway. Musikalen var riktigt bra och det var otroligt mäktigt med sångerna och scenografin.

Innan showen passade vi på att titta ut över Times Square.

Under själva showen var fotografering strängt förbjudet, men såhär såg i alla fall konsertsalen ut.

Här är ett Youtube-klipp från musikalen, om någon vill se hur det såg ut.

När vi vandrade tillbaka till hotellet var Empire State Building klädd i de amerikanska färgerna...

… och i Bryant Park städade man bort julen.