I remember sleepless nights, I remember Chicago

Det blev en lite väl lång tystnad, helt utan anledning. I vilket fall, sedan senast har jag bland annat hunnit besöka outleten "Potomac Mills" med Rikke, gå på fotbollsmatch i kylan, gå på Thanksgivingmiddag som Rikke fixade in oss på, och nu i helgen har jag varit i Chicago. Men om vi börjar med vädret, så har det varit väldigt varierande nu på sistone. Förra veckan hade vi några otroligt kalla dagar med minusgrader och hård blåst, men idag har vi haft 20 grader på värmen. Till onsdag lovas det snö och 2 plusgrader, så det är minst sagt stora svängningar.

Förra veckan tjuvstartade jag alltså Thanksgiving. Thanksgivingmiddagen som vi gick på ordnades för internationella masterelever, och eftersom Rikke praktiserar på "the graduate school office" (typ kontoret för masterskolan?), så fixade hon in oss. Maten som serverades var över förväntan, det var riktigt gott faktiskt! Vi fick sallad som bland annat innehöll rödbetor och getost, någon slags ravioli i pesto fylld med soltorkade tomater, glaserade morötter och haricot verts, potatismos, "stuffing", kalkon och något annat kött. Maten var också förvånansvärt nog saltad och pepprad, vilket den inte alltid är här borta. Längesedan jag har ätit mat som verkligen smakar mat, så det var trevligt. 

Eftersom middagen var för internationella elever ropade de upp alla länder som var representerade, och när ens eget land ropades upp var man tvungen att stiga upp. Jag var den enda från Finland (tror jag är enda från Finland på hela UMD), och runt mig satt Annika, som ju är från Tyskland, Helena från Norge och en tjej från Frankrike. När middagen hade börjat kom rektorn från "the graduate school" till vårt bord och sa att han kommer ihåg att alla vi som satt där kommer från Nordeuropa. Gubben var riktigt speedad och verkade verkligen gilla Nordeuropa, drog en massa skämt och var helt till sig. Han återkom också till vårt bord flera gånger under middagen och hade alltid något nytt att säga. Vi var mest förvirrade eftersom vi ibland hade svårt att hänga med i svängarna.

Förutom att äta mig mätt på kalkon har jag ägnat mycket tid åt att studera. Om fyra veckor slutar höstterminen, så det börjar köra ihop sig lite. Men i helgen hann vi ändå med en resa till Chicago. Man skulle kunna tro att Annika och jag gillar att resa tidigt på morgonen, eftersom vårt flyg till Chicago gick 06:20. Eftersom sista bussen till flygfältet i Baltimore går klockan 22 hade vi ställt in oss på en natt på flygfältet. En halvtimme innan jag skulle gå till bussen skickade dock Annika att hennes rumskompis pojkvän hade erbjudit sig att skjutsa oss, så vi slapp som tur sova på flygfältet.

I Chicago bodde vi på ett riktigt bra HI-Hostell, precis som i Philadelphia. När Heidi och jag har interrailat genom Europa har vi oftast bott på HI-Hostels, och de är verkligen prisvärda och alltid fräscha eftersom de måste uppfylla en del kriterier för att få vara en del av Hostelling International. Kan verkligen rekommendera HI-hostels alltså. Hostellet i Chicago hade dessutom en riktigt bra frukost, de serverade bagels, toast, olika sorters flingor, yoghurt, frukt och muffins, och det är ju alltid uppskattat när man reser med en liten budget.

Chicago kallas ju för "the windy city", och det var onekligen väldigt kallt på fredagen, trots att solen sken och himlen var blå. På lördagen och söndagen var det molnigt och grått, men temperaturerna var bättre. Chicago är också känt för sin arkitektur, och jag tycker att det är en trevlig stad på så vis att man faktiskt kan se skyskraporna vart man än går. När vi var i New York tyckte jag att det var svårt att få något grepp om hur höga byggnaderna faktiskt var, och för att se byggnaderna var man tvungen att stirra uppåt, men riktigt så var det alltså inte i Chicago.

Chicago ligger ju i Illinois, precis vid Lake Michigan, som är en av Nordamerikas "Five Great Lakes", och sjön flyter även in i staden. Det var fint nu, men jag kan tänka mig att det är ännu vackrare på sommaren. Förutom arkitekturen, kylan och sjön är Chicago känt för sin "deep dish pizza" (en slags pannpizza som man fyller tvärtom, alltså osten längst ner och tomatsåsen högst upp, botten smakar också mer som ett pajskal), hot dogs, Italian Steak (typ som Philadelphia Cheese Steak, men utan osten och med paprika) samt bluesmusik. Av maträtterna hann vi endast smaka på pizzan, och bluesmusiken missade vi helt, trots att jag mer än gärna hade gått på någon bluesbar… 

I vilket fall, Chicago var en riktigt trevlig stad. Inte alls lika stressig och fullproppad som New York, trots att det är en av USA:s största städer.

Här följer nu en liten överdos av bilder.

Japp, skolbussarna ser faktiskt ut sådär som på film! Blev ganska förvånad första gången som jag såg en sådan där gul buss.

Chicago är känt för sin arkitektur och var en av de första städerna i världen att bygga skyskrapor.

Lake Michigan.

Den här dagen var det riktigt kallt!

Selfie i bönan.

Det här är ett konstverk skapat av en engelsk konstnär. Väldigt roligt konstverk, som alltså föreställer en böna, och ser helt olika ut beroende på var man tittar. Inspirationen ska ha varit kvicksilver.

Bredvid bönan kunde man åka skridskor.

Macy's satsade allt på juldekorationerna.

På fredagen passade vi på att åka upp i Willis Tower, när det ändå var fint väder.

Chicago från ovan! Willis tower, som kortet alltså är taget ifrån, är den näst högsta byggnaden i USA, näst efter Freedom Tower i New York.

I tornet fanns en glasbur som man kunde gå ut i. Den här bilden tog en gammal italiensk herre som rev kameran åt sig utan att vi ens hade frågat. Bredvid honom stod hans fru (som säkert var 30 år yngre) i en stor vit pälsmössa och skrek hur han skulle göra. På dom första två bilderna var vi så inzoomade att man bara såg våra ögon, hehe. Han var vad man på närpesiska skulle kalla "homsåt".

Den här bilden är så rolig! Annika tyckte att jag satt som en duva, haha.

När vi kom ner från tornet tog vi "the L-train" till Gino's för att äta deep dish pizza. I Chicago har man ett roligt transportsystem, det är som en slags metro som går ovanför marken, mellan skyskraporna. Har aldrig sett något liknande, men jag gillade det! Dessutom hade de ett stopp som hette Paulina. :)

Det här ska alltså vara det rätta stället att gå till om man vill prova deep dish. Det var dock inte så ödsligt som det ser ut, för inne fick vi vänta i 45 minuter innan maten kom.

Här är the deep dish! Ingen smaksensation, men helt okej ändå.

På lördagen gick vi på en gratis guidad tur med den här pensionären som är volontär på hostellet. Han kunde mycket om Chicagos historia och arkitektur. Mycket intressant.

Mitt i stan finns den här byggnaden, som är ett fängelse! Högst upp ser ni fångar, klädda i grått och orange, precis som på film. Lite läskigt var det när de vinkade till oss… :) Måste vara oerhört plågsamt att sitta som fånge mitt i en stad, så nära livet, men ändå så långt bort.

Det här är alltså Lake Michigan, som också rinner genom stan.

På lördagskvällen höll de en parad för att tända juleljusen. Massa orkestrar, disneyfigurer och gud vet vad gick i paraden.

När det här bandet spelade var det dock fullt ös! 

Haha! USA alltså!

Tomten hade hunnit hit från Rovaniemi.

Här ser ni L-tåget som går ovan gatan.

På söndagen promenerade vi ut till Lincoln Park. Hade dock varit tusen gånger trevligare om det hade varit sommar och sol.

America can donut i Wicker Park.

Puh, det här tog mig nästan två timmar att skriva! Den som säger att de som jobbar med att blogga inte gör något borde testa, otroligt tidskrävande är det! Hursomhelst, dags för mig att gå och lägga mig, och för er att stiga upp! Ha en trevlig dag!

University of Maryland

Mamma ville se bilder från campus, så här kommer det.

Googlade fram en bild för att visa hur en liten del av campuset ser ut ovanifrån. Området är riktigt stort, och jag skulle tippa på att det tar cirka 45 minuter till en timme att gå från ända till ända. Att gå hemifrån till lektionen tar mellan 15-20 minuter, beroende på vilken byggnad jag ska till. Ingen av "mina" byggnader syns på den här bilden.

Alla bilder (förutom den första då) är tagna igår, onsdag.

Det här är Stamp Student Union, också vad man skulle kunna kalla navet i studentlivet här. I Stamp finns bland annat alla snabbmatsrestauranger, bokhandeln, posten, Apple-store, biografen, festsalen och "Terp zone". Hit går jag nästan varje dag.

Det här är Hornbake Plaza. I Hornbake Library, som är byggnaden som ses bakom alla träd, har jag en av mina lektioner.

För några veckor sedan planterade de gula blommor i M:et, men det räckte inte länge förrän de frös bort, så nu är det bara grönt.

Promenaden bredvid McKeldin Mall.

Universitetsadministrationen finns mitt emot huvudbiblioteket.

McKeldin Mall och McKeldin Library.

McKeldin Library, universitetets huvudbibliotek.

University of Maryland ska ha blivit framröstat till ett av de vackraste campusen i USA, och det är faktiskt riktigt fint här. Precis som jag tänkte mig att ett östkustsuniversitet skulle se ut. Meeen man ska inte låta skenet bedra. Byggnaderna ser fina ut på utsidan, men går man in är det inget speciellt alls. Biblioteket ser pampigt ut, men hoppas man på en fin insida blir man besviken, för den är faktiskt riktigt ful, åtminstone om man frågar mig som är van med universitetsbyggnader som restes innan USA ens hade upptäckts… 

I klassrummen sitter man också vid sådana där klassiska stolar med ett litet skrivstöd, och dessa är faktiskt riktigt jobbiga. Fruktansvärt obekväma och rangliga, och man kan ju drömma om att få plats med något annat än skrivblocket på det lilla "bordet". Lärarna här har en mycket mer personlig relation till studenterna än vad jag är van vid. De anstränger sig för att lära ens namn (något som de enligt min erfarenhet nästan aldrig ens frågar efter i Uppsala) och är väldigt "omhändertagande". På ett sätt är det bra, eftersom det är svårt att slappa och lämna efter, men samtidigt känns det som att man behandlas som en högstadieelev, och man har mycket få "friheter". Jag känner mig inte som en vuxen här på samma sätt som i Uppsala. Till varje lektion har vi läxor och läxförhör är inte alls ovanligt. Ska man skriva något är rubriken nästan alltid given, så man behöver inte tänka så mycket själv. Nivån på kurserna skulle jag generellt sett säga är lägre än vad jag är van vid. Just nu går jag tre stycken kandidatkurser och en masterskurs. Masterskursen skulle jag säga bäst motsvarar det studieupplägg som vi har i Uppis, och nivån på diskussionerna är också mycket högre än på kandidatkurserna.

Ibland blir man riktigt förvånad över vad folk häver ur sig på lektionerna. Igår var det till exempel en kille som av någon anledning jämförde den norska kyrkan med den israeliska, men då blev läraren (som tur var) arg och sa att det inte på något sätt är jämförbart eftersom det i Norge existerar en uppdelning mellan kyrkan och staten, vilket det ju inte gör i Israel. Stundvis känns det som att folk bara höftar fram något om Europa (ja, handlar det inte om USA så handlar det om Europa, aldrig något annat än västvärlden) utan att riktigt veta vad de pratar om… Men som sagt, det här är bara ibland. Folk säger såklart inte bara dumma saker!

En annan grej som är lite svår att vänja sig vid är att alla är så unga. Det finns alltså studenter här som är födda år 1997, så jag är ju lite av en gamling, åtminstone vid vissa tillfällen. Som tur är är de flesta utbyteselever i min ålder, så jag behöver åtminstone inte vara den enda gamlingen på campus hehe. Med tanke på att många är så unga är det också lätt att förstå varför de är på "meal plan" och alltså betalar en (jättehög) månatlig summa för att alltid äta på skolan.

Studentlivet här är också något helt annat än vad jag är van vid. Uppsala har ju nationslivet och skiljer ju sig på så vis från de flesta andra studentstäder, så det kanske inte är riktigt rättvist att jämföra det här studentlivet med Uppsalas. I vilket fall, som bekant får man ju inte dricka här förrän man fyllt 21, och det styr ju studentlivet ganska mycket. De flesta som går här bor ju dessutom i dorms på campus, och där är det nolltolerans mot alkohol. Därför festar de flesta, som inte är 21, i fraternity-husen (alltså hus som tillhör herrföreningarna). När de inte gör det så är de involverade i sina klubbar; sportklubbar eller fraternities/sororities är nog de vanligaste skulle jag tro. Så ja, det är ju ganska annorlunda mot vad man är van vid, och jag kan ärligt säga att jag saknar nationslivet hemma i Uppsala, men det var ju inte som att jag kom hit och förväntade mig att det skulle vara likadant heller, så jag klagar inte.

Veterandagen

Igår var vi alltså på "The Concert for Valor" på the National Mall i DC. Med andra ord, en gratiskonsert som ordnades i parken mellan the Capitol och Washingtonmonumentet till förmån för krigsveteranerna, eftersom det igår var veterandagen. Det är, som vi alla vet, lite knepigt det här med USA och krig. Jag kan ha svårt för att inte bli irriterad över hur okritiska många amerikanare är gentemot sin utrikespolitik. Det är som att den generella åsikten är att "vad USA än gör, så är det säkert det enda rätta". Att majoriteten inte vet vad det handlar om är inget som man bryr sig om, så länge man kan upprätthålla bilden av USA som världens mäktigaste land.

Så därför var det också med en något bitter eftersmak som man igår tittade och lyssnade på hyllningarna till krigsveteranerna, eftersom faktum är att de soldater som återvänder till USA efter tjänstgöring utomlands oftast inte får någon som helst hjälp att återgå till "det vanliga livet". Många veteraner blir hemlösa när de återvänder (i DC ser man alltid hemlösa veteraner som tigger på gatorna), många blir deprimerade och har svårt att anpassa sig till sin nya vardag, en del blir långtidsarbetslösa och ett stort antal ser ingen annan utväg än att begå självmord. Med detta inte sagt att det inte finns veteraner som kommer tillbaka till ett gott liv, det gör det alldeles säkert, men faktum kvarstår - det verkar vara ett stort problem.

Så ja, det kändes lite motsägelsefullt att hylla alla dessa personer som är beredda att ge sitt liv för det här landet, som i sin tur inte kan tacka dem på något annat sätt än genom en företagssponsrad konsert, när det de egentligen behöver är sjukvård och tak över huvudet. När man tittade på filmklippen som de visade på stora skärmar runt om i publiken var det ganska tydligt att många går med i armén för att de vill tjäna sitt land, och för att det är ett yrke som inger respekt. Rekryterarna är inte heller sena med att lyfta fram vilka hjältar de är, och det är lätt att förstå att många blir påverkade och väljer en sådan väg. Men det är så sjukt att de respekteras när de är ute på fältet, men om de frivilligt eller ofrivilligt väljer/tvingas att avsluta sin militärkarriär är de inte värda något längre.

I vilket fall, om man bortser från den biten så var det en trevlig kväll. Vi fick se artister som Metallica, Bruce Springsteen, The Black Keys, Rihanna, Eminem, Jessie J, Jennifer Hudson, Carrie Underwood, Dave Grohl och Zac Brown Band. Tror det var alla. Bäst var, enligt min mening, Metallica. Det var riktigt coolt att se dem spela, även om det inte är musik som jag vanligtvis lyssnar på. Sämst var Carrie Underwood, Dave Grohl (sångaren från Foo Fighters) och Bruce Springsteen. Springsteens röst var inte mycket att hänga i granen, och även om han sjöng hitar som "born in the USA" och "dancing in the dark" var det inte speciellt inspirerande då han spelade låtarna akustiskt och extremt låååångsamt med någon slags influens av kinesisk folkmusik. Mycket märkligt tyckte jag.

Dock var det lite roligt när Springsteen, Grohl och sångaren i Zac Brown Band tillsammans sjöng "Fortunate son" av Creedence. Läste i tidningarna idag att många var upprörda över att de sjöng en anti-krigslåt på en veterankonsert… Sammantaget så kändes det ändå ganska mäktigt att gå på en konsert i den amerikanska huvudstaden, omgiven av Washingtonmonumentet och the Capitol. Det kändes som ett väldigt amerikanskt evenemang, men jag är ju ändå här för att upptäcka den amerikanska kulturen, så jag klagar definitivt inte.

Tyvärr verkar det inte funka att lägga upp Youtube-klipp, men här är iaf en länk till Rihannas och Metallicas uppträdanden, om någon vill se hur det såg ut: https://www.youtube.com/watch?v=qrr353mdpTE https://www.youtube.com/watch?v=9c_bNO0KZSs

Igår var det 20 grader på värmen, åtminstone så länge solen var uppe. Folk kastade av sig koftor och tjocktröjor - sommaren var tillbaka.

Ganska mäktigt var det ändå att gå på konsert i den här omgivningen.

Förväntansfull Annika.

Konserten började med en hälsning från Obama himself.

Vi blev väldigt förvånade över att delar av publiken började bua när Bruce äntrade scenen.

Jag har inte sett någon officiell siffra på publikantalet, men jag läste om allt mellan en halv miljon till 800 000 personer. Publikområdet var uppdelat i två "hagar", i vilka de släppte in ett begränsat antal. Vi stod lite närmare än halvvägs, och såhär bra såg vi = inte så mycket alls alltså. Bakom oss stod dessutom fler människor än framför.

Rihanna.