Welcome to the United States of America

- That's it?! säger kvinnan i kassan på McDonald's när jag beställer ett cheeseburger meal, samtidigt som hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet.
- That's it, säger jag och ser på när hon ställer fram den största läskkopp jag någonsin sett.
När jag kommer tillbaka till mitt hotellrum och öppnar min lilla take away-påse upptäcker jag att ett cheeseburger meal i Amerika inte bara innehåller en burgare, utan två. Jag börjar nästan skratta för mig själv, på något sätt känns det så löjligt att få stereotyperna bekräftade.

Och ja, det här med matportioner är inte den enda stereotypen jag fått bekräftad under mitt första dygn i land of plenty. Amerikanarna verkar onekligen vara ett pratglatt folk som kör omkring i stora bilar på breda gator med minimala trottoarer. En fin grej är dock att alla som jag hittills har stött på har varit otroligt hjälpsamma. Inte en endaste gång har jag mötts av "Jag vet inte, fråga någon annan" eller bara undvikande blickar och tystnad, som verkar höra till kutymen i mitt hemland. Å andra sidan har jag trots allt bara varit här i ett dygn, så surpuppor finns det säkert också tillräckligt av om man börjar leta.

Så efter sammanlagt cirka tio och en halv timme i luften anlände jag alltså till Washington Dulles (som fyi för övrigt har ritats av den finska arkitekten Eero Saarinen) igår kring 19-tiden lokaltid. Hela färden gick otroligt smärtfritt, även om jag fick vänta i fyra och en halv timme i Helsingfors. På planet mellan Helsingfors och Island var jag nog den enda finnen bland en massa asiater och typ 200 kanadensare från Toronto symphony orchestra, som var ute på någon slags europaturné. Orkesterfolket verkade inte ha så värst bra koll på vilka som hörde till gänget då jag flera gånger blev misstagen för att vara en av dem. De som satt i närheten av mig var riktigt uppspelta över sina Marimekkosouvenirer som de köpt under vistelsen i Finland, och de ägnade typ halva resan till Island åt att prata om dessa.

Att se Island från luften (och lite på marken) var dock en upplevelse. Från luften såg det nästan ut som att ön var helt obebodd då det var ytterst lite bebyggelse, bara kargt landskap och inte ett endaste träd. På flygfältet i Keflavik var det dock som att de hade klämt in alla amerikaner, som firat semester någonstans i europa, på ett och samma ställe. Tryggt kändes det ändå då jag hörde några svenskar prata här och där.

Mellan Island och Washington hade jag extra mycket benutrymme då jag fick sitta vid nödutgången. Tiden dödade jag genom att läsa tidningar och en bok som jag köpte i Helsingfors. Fnissade också lite åt att flytväst tydligen heter "björgunarvesti" på isländska. När planet hade landat fick man gå direkt in på flygfältet (där de spelade Eagle-Eye Cherry), men ganska snabbt blev man inslussad i något som såg ut som ett avlångt och ganska brett rum. När rummet var fyllt hissades det ner och sen åkte det iväg. Måste vara något av det knäppaste fordon jag någonsin åkt med. När rummet kom fram till ett annat ställe hissade det upp sig igen och man möttes av stora skyltar med texten "Welcome to the United States of America", och sen blev medborgare och icke-medborgare slussade till olika ställen. Man fick visa sitt pass och visum, svara på lite frågor, ge fingeravtrycken och bli fotograferad innan man fick pappren stämplade. Allt gick dock riktigt smärtfritt, även om det tog nästan hela två timmar från det att planet hade landat till det att man kom ut ur ankomstterminalen.

Första natten tillbringade jag på ett hotell i närheten av flygfältet. Lite konstigt kändes det allt att åka så långt och sova helt ensam i ett stort hotellrum, men eftersom klockan var närmare fyra på natten, finsk tid, då jag kom till hotellet somnade jag ganska tvärt. Idag har jag åkt supershuttle, en "shared van" som man kan åka med från flygfältet. Jag fick dela minibussen med tre andra som alla hoppade av på olika ställen i D.C. Av det lilla jag hann se av staden så verkade det ändå som ett överraskande trevligt ställe. Jag blev också förvånad över hur kort tid det tog att köra från D.C. till College Park.

Nu ska jag alltså sova tre nätter på ett hotell här i närheten av lägenheten som jag får tillträde till på onsdag. Clarion Inn, som jag alltså bor på, påminner lite om en finlandsfärja. Här stannade klockan någon gång runt år 1986 och stället har en stor pool (tänk simbassäng) i mitten av hotellet, bredvid restaurangen. Mitt rum har inte heller något fönster utåt, utan om jag vill titta ut är det vyn över poolen som erbjuds. En annan störig grej är att de spelar någon typ av hissmusik (liknar musiken på Halpa-Halli) med sjukt hög volym, och trots att jag har på tv:n i rummet hörs det...

Förutom att äta cheeseburger (känns lite töntigt att ens första varma måltid i Amerika är från donken, men det var i princip bara donken eller burger king jag hade att välja mellan…) har jag idag vandrat runt lite på campus, och herrejävlar vilket stort ställe. Det är så stort att jag önskar att jag hade min svarta monark med mig för att ta mig runt, och jag har absolut ingen aning om var det är meningen att jag ska hålla till, men jag hoppas att det inte är i helt andra ändan av campus än var jag bor.

Än så länge känns det mesta riktigt bra. Det har gått över förväntan att komma hit, har inte alls stött på några problem av någon sort, utan allt har löst sig otroligt väl. Lite ovant känns det dock med tidsskillnaden. Inte så mycket att installera sig till den här tiden, utan mera det att hela tiden tänka att klockan är så mycket mer i Finland och Sverige, men snabbt vänjer man sig säkert vid det också.

Jag har till och med orkat föra över några bilder från mobilen, dock med pinsamt dålig kvalitet, hoppas ändå att det är okej.

Mitt lyxiga rumt på Hyatt, där jag sov första natten.

Mitt inte fullt lika lyxiga rum på Clarion Inn.

Den vackra utsikten på Clarion.

Infarten till den nya skolan.

Universitetsbiblioteket, McKeldin Library, nästan lika fint som Carolina Rediviva i Uppsala.

Vad som kommer att vara mitt hem de närmsta nio månaderna.