It's time to get going

Vad är det egentligen som får en människa att lämna det den har och ge sig av? Bara åka, packa väskan, boka biljetten och lämna?

Häromdagen googlade jag "att längta". Den tredje träffen var en SVD-artikel från 2011 med rubriken "Under ytan finns din genuina längtan". Nyfiket klickade jag på länken. Artikeln visade sig handla om en kvinna vid namn Mia som försörjer sig som coach. Vad nu det än är. 

I vilket fall. Mia definierade längtan på ett, enligt mig, bra sätt: "Vad är det vi längtar efter, egentligen, när vi säger att vi längtar efter exempelvis att segla eller resa, ett nytt hem eller en kär vän? Det är inte det världsliga eller materiella vi vill åt. Snarare handlar det om en vilja att känna något, som frihet, lust, njutning, trygghet eller glädje."

Så att längta är en vilja att känna. 

I dag känns det som att människor längtar mer än någonsin. Jag vet förstås inte hur mycket folk har längtat förut. Mitt högst ovetenskapliga uttalande baserar sig endast på hur ofta jag tycker mig höra folk i min omgivning yttra orden "vad jag längtar till …". Och det är alltså ofta.

Så… Känner vi inget längre? Eller handlar det mesta om att maxa kännandet? Hur mycket känner man egentligen då man redan under pågående händelse börjar längta efter att känna något annat?

Jag har egentligen så länge jag kan minnas tänkt att jag skulle åka på utbyte någon gång i mitt liv. När jag hade avverkat tre år på universitetet och min kandidatexamen i statskunskap mer eller mindre fanns i min ficka slog det mig att jag ju inte hade åkt på något utbyte. Åren i Uppsala hade gått fort och i glädjen ville man inte lämna platsen som man trivdes så väl på. Men, "det är nu eller aldrig" tänkte jag när jag på nätterna formulerade motiveringsbrev och fixade diverse bilagor.

Egentligen har jag aldrig varit intresserad av USA. Att folk frivilligt går omkring med landets flagga tryckt över bröstet eller lägger sitt huvud på en kudde med samma motiv är för mig obegripligt. Jag minns när jag i gymnasiet hade något slags muntligt prov i engelska, som dessutom spelades in, och jag tillsammans med min lärare satt i ett rum och han frågar mig "What is the American dream?" och jag svarar att det är en myt.

Men så började jag tänka att det här med USA kanske är som med allt annat, att man kanske måste uppleva det för att förstå det. Så jag började mitt i allt längta efter att åka till USA. Jag vill veta hur man gör där, vad de tänker om sig själva, hur allt fungerar, hur de ser på omvärlden, politiken, sin makt och sin roll. Så jag hade ganska tidigt klart för mig att om det nu skulle bli något utbyte, då skulle det bli USA.

I november 2013 fick jag ett mail. Mitt uppesittande hade gett resultat. Jag hade blivit nominerad till att åka på utbyte till University of Maryland, i utkanten av Washington D.C.. Mitt förstahandsval. Så om två veckor bär det av. I tio månader har jag väntat och längtat. Men allra mest har jag faktiskt kämpat med och mot byråkratin. Allt pappersarbete blev klart så sent som i fredags. Ibland har jag tänkt att jag kanske inte hade sökt om jag hade vetat hur jobbigt det faktiskt är. Men nu är jag snart på väg.

Så vad är det jag längtar efter, vad är det jag vill känna? Kanske är det frihet, kanske är det glädje och kanske är det njutning, eller så handlar det bara om att stilla sin nyfikenhet. Vi får väl se.