Time to say goodbye

Nu är vi verkligen inne på sluttampen för den här teminen, och folk säger att de är superstressade. Själv förstår jag inte vad det finns att vara stressad över, för även om man har mycket att göra, så är det inte jättesvåra saker man har att göra. Eller åtminstone har inte jag det. Jag tycker definitivt att studierna hemma i Uppsala är mycket mera krävande. Jag har gjort allt som vi ska göra, och även om det tar tid så är det (nästan) aldrig svårt, och jag har inte behövt anstränga mig särskilt mycket. Ändå har jag nästan uteslutande fått högsta betyg i allt. Det är inte riktigt så det ska gå till på universitetet, tycker jag åtminstone. Men man ska väl inte klaga, hade det varit jobbiga kurser hade jag förmodligen varit missnöjd över det också, så det är väl bara att gilla läget. :)

Slutet på terminen betyder också att många av dem jag lärt känna nu kommer att lämna College Park och USA. Därför har vi haft en del hej då-jippon under veckan. Igår träffade jag Emelie en sista gång för att peppa henne inför hennes utbyte i Uppsala, eftersom hon nu hade blivit lite nervös. Jag är så glad att jag lärde känna henne och att jag fick chansen att fira Thanksgiving tillsammans med hennes familj. Jag hoppas verkligen att hon kommer att trivas i Uppsala. 

Igår hade vi också en överrasknings"fest" för Annika. Det var hennes korridorskompisar som ordnade det hela, och de bjöd också in mig och Rikke. Planen var att Annikas korridor skulle gå ut och äta middag, och medan skulle Rikke och jag gömma oss i deras lägenhet för att sedan överraska dem när de kom hem. Tyvärr hade Annikas rumskompisar låst dörren till korridoren, så vi kom endast in i farstun, men hon blev nog rätt överraskad ändå när hon öppnade dörren. Hennes korridorskompisar hade också dekorerat lägenheten riktigt fint, precis som på amerikanska filmer med heliumballonger, skyltar och hela kittet. Vi åt också "krispie treats" som är Rice Crispies (flingorna) dränkt i smälta marshmallows. Väldigt sött och kladdigt. Men det var ändå riktigt kul, och Annikas korridorskompisar är verkligen speciella och roliga.

Ikväll åt jag middag på Looney's (den irländska puben i mitt hus) med Rikke, Annika och Krishma (en tjej från Nederländerna). Det var lite av en farvälmiddag, eftersom de alla lämnar mig till våren. Rikke kommer dock att stanna i USA, men hon flyttar till Ohio, så det kommer nog kännas konstigt. Vi har dock bestämt att jag ska komma och hälsa på henne där borta, så det ser jag fram emot. 

Igår hade jag också en sluttenta i min sociologiklass. Jag var en av de sista att lämna in, och när jag gick fram till läraren tog hon tag i min hand, med båda sina händer, och sa att hon aldrig trodde att hon skulle få ha en utbyteselev från Finland, som bor i Sverige och kommer till USA. Hon tackade för att hon fått lära känna mig och sa att hon gärna ställer upp om jag behöver någon hjälp under resten av mitt utbyte. Varför känns det som att det aldrig skulle hända hemma?

Förra fredagen hade vi julemys hos Rikke. Tyskt juleljus, nordisk glögg, pepparkakor, danska julkakor och amerikanska karamelliserade popcorn (verkligen juligt).

När glöggen låg i magen var det dags att klä granen. På bilden ses Rikke, hennes rumskompis flickvän och hennes rumskompis Jeremy.

Annika och Rikke.

Rikkes lägenhetskompisar Tim och Jeremy, samt Rikke själv.

Här var det jul!

Krishma, jag, Rikke och Annika. Kommer att kännas konstigt att vara utan dem!

Feel your presence, in your absence shut the door

Livet går fort, men bloggandet tyvärr desto långsammare! Förra veckan var det Thanksgiving, och jag var ju då bjuden till en svensk/amerikansk familj som bor i närheten av College Park. Jag blev väl främst bjuden för att en av familjens döttrar ska åka på utbyte till Uppsala i vår. Det var riktigt trevligt att få umgås med några som har förståelse för var man kommer ifrån, även om de i princip förhörde mig om allt från närpesdialekt till min familj, Uppsala, Finland, framtidsplaner och vad jag tycker om Amerika. I Chicago hade jag köpt en svart prydnadsren och polkagrisar från Gränna, och jag hoppas och tror att det var uppskattat, även om jag hade gjort en teknisk miss och köpt en polkagris för lite. Middagen i sig var väl traditionell, så vitt jag vet. Åtminstone serverades i stort sett samma saker som på den stora middagen som jag var på veckan innan. Lite tråkigt känns det dock att inte ha några bilder från bjudningen, men det verkade liksom inte lägligt att dra fram turistkameran och börja blixtra på när det var dags för bordsbön. Och att ta bilder när folk äter är ju alltid oschysst. Så det blev inga sådana.

I övrigt tillbringade jag resten av Thanksgiving-ledigheten i min ensamhet. Det kändes som om jag var den enda personen i hela College Park, men det var ändå helt okej, för jag hade min stora uppsats att skriva. Egentligen är jag tacksam (hehe, passar bra att vara tacksam på thanksgiving) över att ledigheten sammanföll så väl med uppsatsskrivandet, för annars tror jag nog att det hade blivit ännu stressigare. I vilket fall, på tisdag kl 00:09 lämnade jag in min 25-sidiga uppsats om Ryssland och deras medielandskap och hur det bryter mot mänskliga rättigheter. Var väl inte det bästa jag lämnat in, men så länge jag får godkänt bryr jag mig inte desto mer.

Det känns bra att ha gjort den stora uppsatsen, nu har jag bara en tenta, tre inlämningar och en bok att läsa ut, och det innan nästa fredag. Så ja, det gäller att ligga i. Trots det gick Annika och jag på vår första basketmatch igår. Maryland spelade mot Virginia, och förlorade. För mig är det dock så himla konstigt att man hela tiden ska vara så elak mot motståndarna när man går på match. När Virginia gick ut på planen buade alla och skrek att dom suger. Ibland skulle man också skrika "fuck you" och liknande saker till motståndarna. Riktigt onödigt tycker jag, det är ju ändå bara collegematcher… 

Idag tog jag ledigt på eftermiddagen och åkte med Annika till DC och the Library of Congress, alltså den amerikanska kongressens bibliotek, som också ses som USA:s nationalbibliotek. Biblioteket är ett av de största i världen, och enligt Wikipedia fanns där 25 miljoner böcker och cirka 30 miljoner manuskript år 2001. Tyvärr fick man inte gå in i själva biblioteket, eftersom det endast är till för kongressen, om jag fattade det rätt. Det man fick se var väl i princip den otroligt pampiga aulan och några utställningssalar. 

Efter att ha besökt biblioteket gick vi via kapitoliumet, som det tydligen heter på svenska, och ner mot vita huset för att se när Obama skulle tända sin utejulgran. När vi vandrade längs the national mall träffade vi plötsligt Josh, en utbyteselev från Australien. Han hade inga specifika planer, så det slutade med att han slog följe med oss. När vi kom till vita huset märkte vi dock att man tyvärr inte kunde se något av julgranständningen, eftersom allt var avspärrat och man skulle ha köpt biljetter i oktober. Så istället tittade vi på ett gäng demonstranter som demonstrerade mot skjutningen av Michael Brown i Ferguson. Det har varit otroligt mycket demonstrationer på sistone, i hela USA och på campus, angående händelserna i Ferguson, och det känns som att polisens särbehandling av afroamerikaner är ett problem som bara kommer att växa sig större om de inte tar itu med det snarast.

Eftersom Obama vägrade låta oss se julgranen, så hoppade vi på metron till Dupont Circle för att äta DC:s bästa hamburgare. Vi lyckades också locka Rikke till DC, så hon anslöt och resten av kvällen tillbringade vi på The Burger Joint. Nu luktar mina nytvättade kläder av stekflott och pommes frites, men det var det värt.

Imorgon ska jag försöka få en del skolarbeten gjorda, och på kvällen ska Annika och jag åka till Rikke för att äta pepparkakor, dricka Ikea-glögg och klä en julgran. På lördag tänkte jag åka till DC för att gå i lite butiker och på söndag får jag väl plugga, som vanligt. Jag hoppas dock att den här helgen ska ge mig lite mer julkänslor. Fattar inte alls att det är december, känns mer september eller oktober. Har förmodligen med vädret att göra; i måndags var det 20 grader på värmen, så folk vandrade såklart omkring i shorts, t-shirts och flipflops igen. Jag är också lite besviken på College Park och UMD, eftersom de inte alls har satt upp någon julbelysning. Överlag har jag inte sett speciellt mycket julbestyr, undrar om det bara är vi i Norden som tycker att allt ska vara redo när vi öppnar första luckan i julkalendern?

Har även hört från lite olika håll att det inte går att kommentera på inläggen? Jag vet inte vad det beror på, vissa av er kan ju tydligen göra det, och enligt inställningarna ska det funka för alla, men jag får väl försöka kolla om jag kan lösa det på något annat sätt…


Det har blivit lite av en tradition med en bildparad i slutet av varje inlägg, och idag är såklart inget undantag, so here we go. :)

 Förra veckan stod en stackars hjort i ån och kunde inte ta sig därifrån. Först trodde man att den hade fastnat i leran, men det visade sig att den förmodligen var förlamad i bakbenen efter att ha blivit påkörd av en bil. :´( Efter ett tag jagade poliserna iväg alla åskådare, då det enda de kunde göra var att skjuta djuret… Knäppast var ändå en tjej som var jätteupprörd och tyckte att polisen borde rädda hjorten upp på torra land och sedan låta den vara, eftersom "förlamningen var hjortens egna problem".

Igår gick vi alltså på vår första basketmatch.

Maryland ska tydligen ha ett riktigt bra basketlag, men igår var de helt klart det sämre laget.

Cheerleaders underhöll i pausen.

Idag har jag tillbringat dagen på detta ställe: the Library of Congress.

Kongressbiblioteket finner man mitt emot kapitoliumet.

Såhär vackert var det i biblioteksaulan.

"There is but one temple in the universe and that is the body of man". Ok.

Det här var det enda man fick se av själva biblioteket, men in fick man inte gå.

Tänk om man hade fått plugga här inne!

Men det fick man alltså inte. -_-

"A government of the people, by the people, for the people". 

Demokrati i en mening.

"Kunskap kommer, men vishet stannar."

Hehe, mitt hår behöver verkligen klippas.

Fint, USA. Kanske ni kunde tillämpa detta i praktiken också?

Hej, halllå!

Fanns otroligt vackra tak.

Förbjudet att stjäla polisens mögliga hö.

Kapitoliumets klocka renoveras för fullt och julgranen är en gåva från Minnesota.

Precis alla metrostationer i DC ser ut såhär. Man behöver inte kämpa för att känna sig deppig.

I remember sleepless nights, I remember Chicago

Det blev en lite väl lång tystnad, helt utan anledning. I vilket fall, sedan senast har jag bland annat hunnit besöka outleten "Potomac Mills" med Rikke, gå på fotbollsmatch i kylan, gå på Thanksgivingmiddag som Rikke fixade in oss på, och nu i helgen har jag varit i Chicago. Men om vi börjar med vädret, så har det varit väldigt varierande nu på sistone. Förra veckan hade vi några otroligt kalla dagar med minusgrader och hård blåst, men idag har vi haft 20 grader på värmen. Till onsdag lovas det snö och 2 plusgrader, så det är minst sagt stora svängningar.

Förra veckan tjuvstartade jag alltså Thanksgiving. Thanksgivingmiddagen som vi gick på ordnades för internationella masterelever, och eftersom Rikke praktiserar på "the graduate school office" (typ kontoret för masterskolan?), så fixade hon in oss. Maten som serverades var över förväntan, det var riktigt gott faktiskt! Vi fick sallad som bland annat innehöll rödbetor och getost, någon slags ravioli i pesto fylld med soltorkade tomater, glaserade morötter och haricot verts, potatismos, "stuffing", kalkon och något annat kött. Maten var också förvånansvärt nog saltad och pepprad, vilket den inte alltid är här borta. Längesedan jag har ätit mat som verkligen smakar mat, så det var trevligt. 

Eftersom middagen var för internationella elever ropade de upp alla länder som var representerade, och när ens eget land ropades upp var man tvungen att stiga upp. Jag var den enda från Finland (tror jag är enda från Finland på hela UMD), och runt mig satt Annika, som ju är från Tyskland, Helena från Norge och en tjej från Frankrike. När middagen hade börjat kom rektorn från "the graduate school" till vårt bord och sa att han kommer ihåg att alla vi som satt där kommer från Nordeuropa. Gubben var riktigt speedad och verkade verkligen gilla Nordeuropa, drog en massa skämt och var helt till sig. Han återkom också till vårt bord flera gånger under middagen och hade alltid något nytt att säga. Vi var mest förvirrade eftersom vi ibland hade svårt att hänga med i svängarna.

Förutom att äta mig mätt på kalkon har jag ägnat mycket tid åt att studera. Om fyra veckor slutar höstterminen, så det börjar köra ihop sig lite. Men i helgen hann vi ändå med en resa till Chicago. Man skulle kunna tro att Annika och jag gillar att resa tidigt på morgonen, eftersom vårt flyg till Chicago gick 06:20. Eftersom sista bussen till flygfältet i Baltimore går klockan 22 hade vi ställt in oss på en natt på flygfältet. En halvtimme innan jag skulle gå till bussen skickade dock Annika att hennes rumskompis pojkvän hade erbjudit sig att skjutsa oss, så vi slapp som tur sova på flygfältet.

I Chicago bodde vi på ett riktigt bra HI-Hostell, precis som i Philadelphia. När Heidi och jag har interrailat genom Europa har vi oftast bott på HI-Hostels, och de är verkligen prisvärda och alltid fräscha eftersom de måste uppfylla en del kriterier för att få vara en del av Hostelling International. Kan verkligen rekommendera HI-hostels alltså. Hostellet i Chicago hade dessutom en riktigt bra frukost, de serverade bagels, toast, olika sorters flingor, yoghurt, frukt och muffins, och det är ju alltid uppskattat när man reser med en liten budget.

Chicago kallas ju för "the windy city", och det var onekligen väldigt kallt på fredagen, trots att solen sken och himlen var blå. På lördagen och söndagen var det molnigt och grått, men temperaturerna var bättre. Chicago är också känt för sin arkitektur, och jag tycker att det är en trevlig stad på så vis att man faktiskt kan se skyskraporna vart man än går. När vi var i New York tyckte jag att det var svårt att få något grepp om hur höga byggnaderna faktiskt var, och för att se byggnaderna var man tvungen att stirra uppåt, men riktigt så var det alltså inte i Chicago.

Chicago ligger ju i Illinois, precis vid Lake Michigan, som är en av Nordamerikas "Five Great Lakes", och sjön flyter även in i staden. Det var fint nu, men jag kan tänka mig att det är ännu vackrare på sommaren. Förutom arkitekturen, kylan och sjön är Chicago känt för sin "deep dish pizza" (en slags pannpizza som man fyller tvärtom, alltså osten längst ner och tomatsåsen högst upp, botten smakar också mer som ett pajskal), hot dogs, Italian Steak (typ som Philadelphia Cheese Steak, men utan osten och med paprika) samt bluesmusik. Av maträtterna hann vi endast smaka på pizzan, och bluesmusiken missade vi helt, trots att jag mer än gärna hade gått på någon bluesbar… 

I vilket fall, Chicago var en riktigt trevlig stad. Inte alls lika stressig och fullproppad som New York, trots att det är en av USA:s största städer.

Här följer nu en liten överdos av bilder.

Japp, skolbussarna ser faktiskt ut sådär som på film! Blev ganska förvånad första gången som jag såg en sådan där gul buss.

Chicago är känt för sin arkitektur och var en av de första städerna i världen att bygga skyskrapor.

Lake Michigan.

Den här dagen var det riktigt kallt!

Selfie i bönan.

Det här är ett konstverk skapat av en engelsk konstnär. Väldigt roligt konstverk, som alltså föreställer en böna, och ser helt olika ut beroende på var man tittar. Inspirationen ska ha varit kvicksilver.

Bredvid bönan kunde man åka skridskor.

Macy's satsade allt på juldekorationerna.

På fredagen passade vi på att åka upp i Willis Tower, när det ändå var fint väder.

Chicago från ovan! Willis tower, som kortet alltså är taget ifrån, är den näst högsta byggnaden i USA, näst efter Freedom Tower i New York.

I tornet fanns en glasbur som man kunde gå ut i. Den här bilden tog en gammal italiensk herre som rev kameran åt sig utan att vi ens hade frågat. Bredvid honom stod hans fru (som säkert var 30 år yngre) i en stor vit pälsmössa och skrek hur han skulle göra. På dom första två bilderna var vi så inzoomade att man bara såg våra ögon, hehe. Han var vad man på närpesiska skulle kalla "homsåt".

Den här bilden är så rolig! Annika tyckte att jag satt som en duva, haha.

När vi kom ner från tornet tog vi "the L-train" till Gino's för att äta deep dish pizza. I Chicago har man ett roligt transportsystem, det är som en slags metro som går ovanför marken, mellan skyskraporna. Har aldrig sett något liknande, men jag gillade det! Dessutom hade de ett stopp som hette Paulina. :)

Det här ska alltså vara det rätta stället att gå till om man vill prova deep dish. Det var dock inte så ödsligt som det ser ut, för inne fick vi vänta i 45 minuter innan maten kom.

Här är the deep dish! Ingen smaksensation, men helt okej ändå.

På lördagen gick vi på en gratis guidad tur med den här pensionären som är volontär på hostellet. Han kunde mycket om Chicagos historia och arkitektur. Mycket intressant.

Mitt i stan finns den här byggnaden, som är ett fängelse! Högst upp ser ni fångar, klädda i grått och orange, precis som på film. Lite läskigt var det när de vinkade till oss… :) Måste vara oerhört plågsamt att sitta som fånge mitt i en stad, så nära livet, men ändå så långt bort.

Det här är alltså Lake Michigan, som också rinner genom stan.

På lördagskvällen höll de en parad för att tända juleljusen. Massa orkestrar, disneyfigurer och gud vet vad gick i paraden.

När det här bandet spelade var det dock fullt ös! 

Haha! USA alltså!

Tomten hade hunnit hit från Rovaniemi.

Här ser ni L-tåget som går ovan gatan.

På söndagen promenerade vi ut till Lincoln Park. Hade dock varit tusen gånger trevligare om det hade varit sommar och sol.

America can donut i Wicker Park.

Puh, det här tog mig nästan två timmar att skriva! Den som säger att de som jobbar med att blogga inte gör något borde testa, otroligt tidskrävande är det! Hursomhelst, dags för mig att gå och lägga mig, och för er att stiga upp! Ha en trevlig dag!