Go Terps!

Jag kan inte förstå att det redan är fredag och att jag snart har varit här i en vecka! De senaste dagarna har det onekligen hänt en hel del… I tisdags träffade jag en utbyteselev från Lund, som jag hängde med mer eller mindre hela dagen. Vi gick runt på campus, åkte till Ikea (ironiskt - ja!) och på kvällen gick vi på en bar och åt vår första riktiga amerikanska hamburgare.

I onsdags fick jag äntligen tillträde till lägenheten, och mellan klockan 8 och 9 på morgonen fick jag flytta in. Alla som bor i det här huset flyttade in på samma dag, och alla hade därför olika tider som de fick flytta in på. Jag bor alltså utanför campus i en lägenhet som jag delar med tre amerikanska tjejer, men jag har ett eget rum och egen toalett/dusch. Mitt rum är något mindre än det jag har i Uppsala, men badrummet är betydligt större - för att inte prata om sängen, som är 152 cm bred och jättehög.

På onsdag började också introduktionen för oss utbyteselever, det var en dag fullspäckad med information, och på kvällen ordnades en välkomstmiddag. Sammanlagt är vi runt 90 "internationals" här, av vilka jag tror att de flesta är från de nordvästra delarna av Europa. Av någon anledning verkar de ha lagt alla asiater i någon typ av egen grupp, så dem har man egentligen ingen större kontakt med, vilket ju är ganska synd för dem (och oss), eftersom de flesta väl ändå åker på utbyte med förhoppningen att få lära känna både lokalare och folk från olika länder?

Igår var det ännu en dag med en massa information, och det knäppaste passet var något som hette "adjusting to the american culture", där de berättade att vi måste använda deodorant och hålla oss fräscha, eftersom amerikaner inte gillar folk med dålig hygien (??!?).

På kvällen var vi ett stort gäng som åt middag på den "irländska" baren i mitt hus, eftersom en av de tyska tjejerna fyllde år. Och ja. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid matportionerna, som alla är groteskt stora, men det verkar höra till kulturen att man tar hem den mat man inte har ätit upp, vilket ju är bra, så att man inte behöver slänga en massa i onödan.

Idag hade vi något slags vaccinationstillfälle som jag helt hade missat att vi skulle ha. Tydligen skulle man ha printat ut något papper som man skulle ge till sin läkare, på vilket den skulle skriva alla datum då man fått olika vaccinationer, samt skriva under. Av ren tillfällighet hade jag förnyat min stelkrampsvaccinering bara några dagar innan jag åkte hit, och råkade därför ha med mig mitt vaccinationskort, "just in case". Eftersom jag har förmånen att vara från norden, och nordbor är väldigt pålitliga(?), så var det inga problem för mig, trots att jag inte hade en endaste signatur någonstans.

Att det gick så smidigt för mig kändes dock lite olustigt när jag pratade med några asiater, som hade betalat flera hundra dollar för att ta blodprover och få sin doktors underskrift, och ändå inte blev "godkända", utan behöver göra fler blodprover för ännu mera pengar. När jag pratar med med andra studenter, både utbyteselever och amerikaner, blir det verkligen tydligt hur privilegierade vi är i norden, på så många olika sätt. En konkret grej är till exempel försäkringen som man måste ha när man är på utbyte. Vissa elever betalar hur mycket som helst för sina försäkringar, medan vi från Sverige får en försäkring, som täcker ALLT (alltså den har bokstavligen inget tak), från Kammarkollegiet. Det är alltså samma försäkring som ges till svenska diplomater… Det känns som att det säger en hel del om vårt samhälle.

Efter vaccineringsgrejen gick vi och kollade på skolans enorma "rekreationscenter", idrottsanläggningar med andra ord, där man får träna gratis. Det finns anläggningar för precis varenda sport man kan tänka sig, så även om den amerikanska maten simmar i fett kan man åtminstone inte skylla på att man inte skulle ha råd eller tillgång till ett gym.

På eftermiddagen träffade jag en amerikanare som var på utbyte i Uppsala i våras. Vi satt och pratade om Uppsala, Sverige, USA och Maryland i flera timmar, och han bjöd till och med på Löfbergs lila. Efteråt gick jag och köpte en tröja inför morgondagens match i amerikansk fotboll. Det är förstås livsviktigt att alla har på sig en skoltröja vid sådana händelser.

När tröjan var köpt hoppade jag på bussen till Ikea (ja, igen) för att köpa täcke, lakan, handdukar och lite köksgrejer. Det fanns varken täcke eller kudde, så de senaste två nätterna har jag legat och huttrat under ac:n som mina flatmates envist ska ha att blåsa på högsta.

Imorgon ska jag som sagt gå på match, men innan det ska vi åka på någon slags rundtur till D.C. Det blir nog en bra dag skulle jag tro.

Bilder på rummet får ni kanske se när jag har hunnit packa upp allt. Tills dess får ni nöja er med bilder på mig med min nya tröja, på vilken det alltså står Maryland Terrapins.

Welcome to the United States of America

- That's it?! säger kvinnan i kassan på McDonald's när jag beställer ett cheeseburger meal, samtidigt som hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet.
- That's it, säger jag och ser på när hon ställer fram den största läskkopp jag någonsin sett.
När jag kommer tillbaka till mitt hotellrum och öppnar min lilla take away-påse upptäcker jag att ett cheeseburger meal i Amerika inte bara innehåller en burgare, utan två. Jag börjar nästan skratta för mig själv, på något sätt känns det så löjligt att få stereotyperna bekräftade.

Och ja, det här med matportioner är inte den enda stereotypen jag fått bekräftad under mitt första dygn i land of plenty. Amerikanarna verkar onekligen vara ett pratglatt folk som kör omkring i stora bilar på breda gator med minimala trottoarer. En fin grej är dock att alla som jag hittills har stött på har varit otroligt hjälpsamma. Inte en endaste gång har jag mötts av "Jag vet inte, fråga någon annan" eller bara undvikande blickar och tystnad, som verkar höra till kutymen i mitt hemland. Å andra sidan har jag trots allt bara varit här i ett dygn, så surpuppor finns det säkert också tillräckligt av om man börjar leta.

Så efter sammanlagt cirka tio och en halv timme i luften anlände jag alltså till Washington Dulles (som fyi för övrigt har ritats av den finska arkitekten Eero Saarinen) igår kring 19-tiden lokaltid. Hela färden gick otroligt smärtfritt, även om jag fick vänta i fyra och en halv timme i Helsingfors. På planet mellan Helsingfors och Island var jag nog den enda finnen bland en massa asiater och typ 200 kanadensare från Toronto symphony orchestra, som var ute på någon slags europaturné. Orkesterfolket verkade inte ha så värst bra koll på vilka som hörde till gänget då jag flera gånger blev misstagen för att vara en av dem. De som satt i närheten av mig var riktigt uppspelta över sina Marimekkosouvenirer som de köpt under vistelsen i Finland, och de ägnade typ halva resan till Island åt att prata om dessa.

Att se Island från luften (och lite på marken) var dock en upplevelse. Från luften såg det nästan ut som att ön var helt obebodd då det var ytterst lite bebyggelse, bara kargt landskap och inte ett endaste träd. På flygfältet i Keflavik var det dock som att de hade klämt in alla amerikaner, som firat semester någonstans i europa, på ett och samma ställe. Tryggt kändes det ändå då jag hörde några svenskar prata här och där.

Mellan Island och Washington hade jag extra mycket benutrymme då jag fick sitta vid nödutgången. Tiden dödade jag genom att läsa tidningar och en bok som jag köpte i Helsingfors. Fnissade också lite åt att flytväst tydligen heter "björgunarvesti" på isländska. När planet hade landat fick man gå direkt in på flygfältet (där de spelade Eagle-Eye Cherry), men ganska snabbt blev man inslussad i något som såg ut som ett avlångt och ganska brett rum. När rummet var fyllt hissades det ner och sen åkte det iväg. Måste vara något av det knäppaste fordon jag någonsin åkt med. När rummet kom fram till ett annat ställe hissade det upp sig igen och man möttes av stora skyltar med texten "Welcome to the United States of America", och sen blev medborgare och icke-medborgare slussade till olika ställen. Man fick visa sitt pass och visum, svara på lite frågor, ge fingeravtrycken och bli fotograferad innan man fick pappren stämplade. Allt gick dock riktigt smärtfritt, även om det tog nästan hela två timmar från det att planet hade landat till det att man kom ut ur ankomstterminalen.

Första natten tillbringade jag på ett hotell i närheten av flygfältet. Lite konstigt kändes det allt att åka så långt och sova helt ensam i ett stort hotellrum, men eftersom klockan var närmare fyra på natten, finsk tid, då jag kom till hotellet somnade jag ganska tvärt. Idag har jag åkt supershuttle, en "shared van" som man kan åka med från flygfältet. Jag fick dela minibussen med tre andra som alla hoppade av på olika ställen i D.C. Av det lilla jag hann se av staden så verkade det ändå som ett överraskande trevligt ställe. Jag blev också förvånad över hur kort tid det tog att köra från D.C. till College Park.

Nu ska jag alltså sova tre nätter på ett hotell här i närheten av lägenheten som jag får tillträde till på onsdag. Clarion Inn, som jag alltså bor på, påminner lite om en finlandsfärja. Här stannade klockan någon gång runt år 1986 och stället har en stor pool (tänk simbassäng) i mitten av hotellet, bredvid restaurangen. Mitt rum har inte heller något fönster utåt, utan om jag vill titta ut är det vyn över poolen som erbjuds. En annan störig grej är att de spelar någon typ av hissmusik (liknar musiken på Halpa-Halli) med sjukt hög volym, och trots att jag har på tv:n i rummet hörs det...

Förutom att äta cheeseburger (känns lite töntigt att ens första varma måltid i Amerika är från donken, men det var i princip bara donken eller burger king jag hade att välja mellan…) har jag idag vandrat runt lite på campus, och herrejävlar vilket stort ställe. Det är så stort att jag önskar att jag hade min svarta monark med mig för att ta mig runt, och jag har absolut ingen aning om var det är meningen att jag ska hålla till, men jag hoppas att det inte är i helt andra ändan av campus än var jag bor.

Än så länge känns det mesta riktigt bra. Det har gått över förväntan att komma hit, har inte alls stött på några problem av någon sort, utan allt har löst sig otroligt väl. Lite ovant känns det dock med tidsskillnaden. Inte så mycket att installera sig till den här tiden, utan mera det att hela tiden tänka att klockan är så mycket mer i Finland och Sverige, men snabbt vänjer man sig säkert vid det också.

Jag har till och med orkat föra över några bilder från mobilen, dock med pinsamt dålig kvalitet, hoppas ändå att det är okej.

Mitt lyxiga rumt på Hyatt, där jag sov första natten.

Mitt inte fullt lika lyxiga rum på Clarion Inn.

Den vackra utsikten på Clarion.

Infarten till den nya skolan.

Universitetsbiblioteket, McKeldin Library, nästan lika fint som Carolina Rediviva i Uppsala.

Vad som kommer att vara mitt hem de närmsta nio månaderna.

Girl from the north country

Hur packar man egentligen för tio månader och tre årstider? Man får förstås sålla och tänka efter noga, men det är inte det allra lättaste vill jag lova, enbart mina skor skulle behöva en egen kappsäck för att få plats… För en som hatar att packa är det definitivt ingen fröjd.

Att packa kan ändå vara den enklaste biten i hela det här spektaklet. Det är helt otroligt hur mycket man måste fixa när man ska flytta utomlands! Att flytta till Sverige var inget jämfört med detta, och jag har otaliga gånger under denna process tänkt på hur glad jag är över EU och nordiskt samarbete. Fri rörlighet är definitivt något att vara glad över. För mig har det faktum att jag behövt ha att göra med byråkratin såväl i Sverige som Finland förmodligen gjort processen ännu krångligare. Men nu borde allt vara fixat och förhoppningsvis har det varit värt det.

De senaste dagarna har regnet öst ner över de Österbottniska slätterna. Efter en av historiens längsta värmeböljor kom regnet som en skänk från ovan (hehe), och all uttorkad växtlighet tackar med all säkerhet. Det har varit en märklig sommar. Ovanligt kallt i juni och ovanligt varmt i juli. Skogsbränder i Sverige och nu stora översvämningar. Jag är säker på att väder av dylikt slag är något som vi i Norden får vänja oss vid, ifall vi inte börjar göra något för att förhindra klimatförändringen.

Och på tal om väder och natur. Mitt flyg, som går på lördag enligt rutten Vasa - Helsingfors - Island - Washington D.C., kan i värsta fall stoppas av den isländske vulkanen Bardarbunga, som nu hotar med ett utbrott. Det känns typsikt och oroande, men vad kan man? Ett vulkanutbrott känns förvisso betydligt mer naturligt än att färdas högt ovanför molnen i en plåtfarkost, men att det skulle vara otroligt störande går inte att förneka. Får hålla tummarna för att Bardarbunga håller sig lugn ännu några dagar.

It's time to get going

Vad är det egentligen som får en människa att lämna det den har och ge sig av? Bara åka, packa väskan, boka biljetten och lämna?

Häromdagen googlade jag "att längta". Den tredje träffen var en SVD-artikel från 2011 med rubriken "Under ytan finns din genuina längtan". Nyfiket klickade jag på länken. Artikeln visade sig handla om en kvinna vid namn Mia som försörjer sig som coach. Vad nu det än är. 

I vilket fall. Mia definierade längtan på ett, enligt mig, bra sätt: "Vad är det vi längtar efter, egentligen, när vi säger att vi längtar efter exempelvis att segla eller resa, ett nytt hem eller en kär vän? Det är inte det världsliga eller materiella vi vill åt. Snarare handlar det om en vilja att känna något, som frihet, lust, njutning, trygghet eller glädje."

Så att längta är en vilja att känna. 

I dag känns det som att människor längtar mer än någonsin. Jag vet förstås inte hur mycket folk har längtat förut. Mitt högst ovetenskapliga uttalande baserar sig endast på hur ofta jag tycker mig höra folk i min omgivning yttra orden "vad jag längtar till …". Och det är alltså ofta.

Så… Känner vi inget längre? Eller handlar det mesta om att maxa kännandet? Hur mycket känner man egentligen då man redan under pågående händelse börjar längta efter att känna något annat?

Jag har egentligen så länge jag kan minnas tänkt att jag skulle åka på utbyte någon gång i mitt liv. När jag hade avverkat tre år på universitetet och min kandidatexamen i statskunskap mer eller mindre fanns i min ficka slog det mig att jag ju inte hade åkt på något utbyte. Åren i Uppsala hade gått fort och i glädjen ville man inte lämna platsen som man trivdes så väl på. Men, "det är nu eller aldrig" tänkte jag när jag på nätterna formulerade motiveringsbrev och fixade diverse bilagor.

Egentligen har jag aldrig varit intresserad av USA. Att folk frivilligt går omkring med landets flagga tryckt över bröstet eller lägger sitt huvud på en kudde med samma motiv är för mig obegripligt. Jag minns när jag i gymnasiet hade något slags muntligt prov i engelska, som dessutom spelades in, och jag tillsammans med min lärare satt i ett rum och han frågar mig "What is the American dream?" och jag svarar att det är en myt.

Men så började jag tänka att det här med USA kanske är som med allt annat, att man kanske måste uppleva det för att förstå det. Så jag började mitt i allt längta efter att åka till USA. Jag vill veta hur man gör där, vad de tänker om sig själva, hur allt fungerar, hur de ser på omvärlden, politiken, sin makt och sin roll. Så jag hade ganska tidigt klart för mig att om det nu skulle bli något utbyte, då skulle det bli USA.

I november 2013 fick jag ett mail. Mitt uppesittande hade gett resultat. Jag hade blivit nominerad till att åka på utbyte till University of Maryland, i utkanten av Washington D.C.. Mitt förstahandsval. Så om två veckor bär det av. I tio månader har jag väntat och längtat. Men allra mest har jag faktiskt kämpat med och mot byråkratin. Allt pappersarbete blev klart så sent som i fredags. Ibland har jag tänkt att jag kanske inte hade sökt om jag hade vetat hur jobbigt det faktiskt är. Men nu är jag snart på väg.

Så vad är det jag längtar efter, vad är det jag vill känna? Kanske är det frihet, kanske är det glädje och kanske är det njutning, eller så handlar det bara om att stilla sin nyfikenhet. Vi får väl se.